söndag 16 december 2012

För fyra år sedan precis idag




Bloggen vilar sig i lugn och ro och åren går. Jag tänkte att det var dags att skriva några rader om hur livet lever vidare för lilla Honungspojken - som inte längre är så liten.

För fyra år sedan precis idag kom Honungspojken till oss.
Fyra år fyllda av mer
liv och glädje
tårar och oändlig sorg
trötthet
närhet och kärlek
än vad många upplever under ett helt liv.
Hur långt nu än ett liv må vara.
För vad vet vi mer än att livet är just nu
att det är skört och alldeles fantastiskt?

Under dessa år har Honungspojken mötts av så mycket kärlek av människor omkring. Och framför allt berört människor djupt in i själen på ett sätt som bara han kan. Med sitt vackra leende och honungslockiga hår.

Vi har i perioder varit ofattbart trötta och uppgivna.
Legat på barnintensiven med döden alldeles för närvarande.
Flyttat till ett enplanshus med plats för hjälpmedel handikappvagn och assistenter.
Tagit emot hjälp och avlastning alltmer.
Sett till att fylla på i livet säkert mer än vad andra småbarnsföräldrar gör med bio och egentid.

Tröstat och kramat under tröstlösa nätter.
Tömt smärtsam mage igen och igen och igen.
Ständigt ett vakande öga efter kramper.
Varit på trehundra möten och hjälpmedelsutprovningar.
Och såklart stunder i nuet bara fyllda av Vara.
Mysiga kramar närhet och skratt.
Kärleken.

Skrivit långa romaner i juridikens tecken
för att ansöka om och överklaga.
Stått i politikernämnder och förklarat och bett
om lite hjälp.
Sett orättvisan och revorna i välfärdssamhällets nät. Inifrån.
Men det har alltid gått vår väg till sist.

Och för oss är det livet som har varit grymt. Inte människorna runt omkring.

Alla ni människor där ute som vet precis vad jag pratar om. Som på något sätt överrumplats av livets grymhet och fortsätter att streta på. Återfinner glädjen på nytt. Alla möten med människor som delat med sig av sitt livs berättelser. Alla ni som tycker så mycket om vår son.
Tack för att ni finns.

Grattis på 4-års-dagen älskade lilla Honungspojke!