fredag 2 oktober 2009

Ett leende i gungan

Om två veckor är Honungspojken tio månader. En tio-månaders-bebis brukar kunna helt otroligt mycket saker som att sitta, krypa, ta sina första stapplande steg med lite hjälp, vinka, säga enstaka ord och förstå väldigt många fler.

Som förälder är det lätt att hamna i jämförelse- och tävlingsträsket. Att ständigt blicka framåt, på jakt efter nästa utvecklingssteg. Som om framsteg vore det som utgör en människas värde.

Det är förstås ofattbart sorgligt att inse att ens barn aldrig kommer att kunna delta i den tävlingen. Överhuvudtaget.
Men, på ett sätt befriande. Att få lägga allt vad prestationer och jämförelser heter åt sidan, för att istället bara vara. Njuta av ett leende i gungan, här och nu. Om morgondagen vet vi inget - och det gör väl egentligen ingen av oss.

Det enda jag vet är att Honungspojken är världens sötaste och mysigaste lilla kille. Och att han är en alldeles egen liten sort. Ett litet mirakel som är konstruerad på sitt unika vis och inte kommer till sin rätt i trånga jämförelsemallar.

Det är mycket som Honungspojken inte kan. Men han kan det viktigaste av allt. Han kan sprida kärlek och glädje omkring sig och beröra människor som som få.



41 kommentarer:

famgranath sa...

Bra skrivet, har oxå en liten kille som inte hänger med i jämförelsetabeller pga allvarliga hjärtfel.. Fast han kommer att lära sig sakerna, bara lite senare än andra. Men det är så lätt att jämföra...
Fina bilder på en söt kille!

Lisa sa...

Han är så fin, er Honungspojke! Jag har nyligen hittat er blogg och följer er varje dag. Har en son som är ett. Jag var så rädd att han skulle födas med någon skada, jag var nästan övertygad. Det skulle vara slutet på min värld. Men efter att ha läst om Honungspojken förstår jag att det inte måste vara så. Det finns så mycket kärlek på den här bloggen att jag inte vet vad, och det är vad som räknas! Kämpa på!

Vilmer och hans familj sa...

Lille goe honungspojken. Vad går väl upp mot hans leende.
Känner igen det du beskriver så väl så väl så väl. Tävlingsträsket, en pina, men en dröm att få tillhöra.
Hoppas ni får en bra helg,
Kram

Anonym sa...

Honungspojken är ju bäst på att vara just Honungspojken!!
Han ler så sött så man smälter när man ser honom!
Kram från Maria

Anonym sa...

Tack för din fina kommentar hos mig. Jag läser ju som du säkert förstått er blogg också numera. Och som jag hoppas jag sagt innan -jag blir så varm och berörd av all er kärlek, att det smittar ända bort till mig. Tänk att det är så värdefullt att få vara i nuet. Kramar på er.

Anonym sa...

Det var sa sant som det var sagt det! Den som kan sprida sa mycket gladje, slar alla kurvor och berakningar. Att ge ett leende till sina medmanniskor och berora sa manga hjartan, det ar stort det.

Hannah sa...

tycker alla föräldrar ska sluta jämföra. Jag jobbar på förskola och som personlig assistent, och alla bran är olika :) även "friska" barn utvecklas olika fort.

Det viktiga är inte vad han inte kan, utan vad han kan :)

FOkusera bara på det bra. Liksom ingen kan väll vara så söt som han och spride kärlek genom kameran :):)

//hannah

lalandakid sa...

Han kan ju uppenbarligen njuta av livet!

Det viktigaste av allt :)

inteutanmindotter sa...

Så fint skrivet, och som du säger; vi vet ingen av oss vad som väntar oss nästa dag!
Ni är en sådan underbart söt liten kille...han behöver inte tävla för att vinna...han behöver bara finnas! =)
Söting!
Kramar i massor!

Gugge sa...

Är det något Honungspojken gör så är det att beröra. Se bara på oss som följer honom här i bloggen. Jag är övertygad om att de flesta, liksom jag, ler och gläds åt de goda dagarna när han får må bra och visa sitt underbara leende. När dagarna inte är så goda och bakslagen kommer eller när man tänker på att han drabbats av en så svår skada och ska ha det svårt i livet...då känner känner man sig sorgsen och tårarna kommer.
Att han aldrig kommer att kunna göra det som barn brukar är oehört sorgligt och gör ont i hjärta och själ.
Men livet och livskvalité kan också vara något annat än att spela boll och hoppa i studsmatta eller sjunga Idas sommarvisa. Vi som vuxna tror nog lätt att barn som inte får göra dessa saker inte har något bra liv och är olyckliga. Snarare är det vi vuxna som blir olyckliga eftersom vi har våra föreställningar om hur man ska vara och se ut, och tror att lyckan ligger i att man måste följa mallen och vara som alla andra. Det finns ingen mall för lyckan utan vi måste själva hitta det som ger oss något värdefullt i livet.
Kramar från Gugge

Spettan sa...

Kunde inte sagt det bättre själv, men med jämna mellanrum är det tungt att se Sommes jämnåriga som nu går medan Somme fortfarande inte kan sitta och kämpar hårt med att komma upp i krypställning. Varje gång man träffar någon ny måste man förklara en gång till VARFÖR han inte kan mer - helst vill jag bara svara "Skit du i det", men det gör jag så klart inte.

Ninja Ister sa...

Jepp. Han berör människor. Det gör ni allihopa!

e-k sa...

Ja, jag håller fullkomligt med. Din Honungspojke och hans like kan verkligen sprida värme och kärlek och du har rätt i att prestationer faktiskt inte är viktigt.

Kramar till er

Thibb som... sa...

Precis så. Vilken fantastisk kille just ni har - och vilken fantastisk utveckling just han har!! Jag tänker samma med vår son - jag är glad att han finns här, hos oss, frisk, glad, och våran. Det är allt som betyder nåt. Vi. Tillsammans. Och så blir vi starka.

Precis som ni är.

KRAM!

cpmamman sa...

Ja det är helt rätt. Våra barn har tur som slipper tävlas med och jämföras åt. De får vara sig själva och viktigast av allt så får de tid.

Tid = kärlek. Såg en skylt idag då vi åkte bil som det stod honung på. Tänkte då genast på er och pojken lena leende som liksom är det viktigaste signumet. Inte hur fort eller långsamt saker och ting kommer.

Anonym sa...

MUMS - Hugo är så go så jag vill äta upp honom! Kanske ni vill ha barnvakt snart??
Hör av dig i helgen om ni har tråkigt :) Ska på Odd Molly utförsäljning imorgon, häng med vet ja!!
puss mia

Livet i träsket sa...

Kloka ord! Sen jag började titta in hos er ibland så har jag börjat vara mer i nuet! Dansar en stund till en bra låt med lilltjejen i famnen, ligger och snusar lite extra - tar vara på de små ögonblicken! Det gjorde jag inte förr! Tack för den insikten! Ha en underbar helg hela familjen!!
Kramar Kristina

Jenny sa...

Ja, han sprider verkligen glädje, er pojke, och berör även oss som inte känner honom in real life, så att säga. Önskar att alla kunde inse vad som är viktigt här i livet när det verkligen gäller. Helgkramar till er från Jenny

Emma sa...

Ååå vad fint skrivet. Jag tror att även vi som har barn som inte alls är så speciella som Honungspojken borde lära oss av er och låta bli att jämföra och bara njuta av de barn vi har. För som sagt, vi vet faktiskt ingenting om morgondagen.

Han är så fin er Honungspojke!

jennybjo90 sa...

Det är bra att ni har lämnat alla krav på att lille sötnosen ska prestera massor, han presterar det han kan! Man kan aldrig sluta sörja över att man inte kan jämföra barnen, men man kan lära sig att leva med det.Det har vi gjort! Å det är en skön känsla, ändå...

Kram Jenny

LillaBarn sa...

Fint skrivet... Det finns mycket han inte kan göra, men också så ofattbart mycket han KAN göra. Han sprider glädje, engagemang och förståelse bland så många både inom er familj och vänskapskrets och alla som "känner" er genom bloggen. Och man måste ta dagen som den kommer, leva i nuet och njuta av det man har här och nu. Det borde alla göra. Ta vara på det som är viktigt istället för att jobba ävertid och stressa så man kan köpa sig den där nya Tvn eller stereon.
Underbara foton... Kram

Photo by Maria sa...

När jag läser din blogg så minns jag när jag fick min dotter för lite drygt 15 år sedan.. 2 månader innan mig fick en av mina närmsta vänner en go liten kille som har en grav hjärnskada.. När de blev lite större och min dotter kunde göra en massa saker så kände jag nästan skuld varje gång vi träffades.. Jag såg hur ledsen min kompis var för att inte hennes pojk kunde dessa saker.. Det var nästan så jag höll i min dotter så att hon inte fick krypa osv när vi träffade dem.. Vi pratade som tur var mycket om detta.. Idag kan min kompis son gå men har lite svårt för det, han är världens gladaste kille som gör som din kille, sprider kärlek var han än är..

Din son är så go på bilderna..

Ha nu en bra helg..

Kram
Mia

Zebbes mamma sa...

Det finns många föräldrar som tävlar och jämför sina barn. Men det många "normala" barn idag inte har är livsglädje.. Och det är något du stolt kan skryta över att din lilla kille har. Som du skriver.. Han skänker både glädje och kärlek. Han njuter utav dagen som är idag. Han har en glädje i sina ögon och i sitt leende som man inte ser så ofta hos barn tycker jag. Han har det viktigaste som alla barn borde få uppleva, nämligen 2 föräldrar som älskar honom för den han är och inte den han borde vara. Tänk om alla barn fick uppleva den kärleken?!

Kram Mia

Än så länge bara E. sa...

...och ni ska veta att den glädjen och kärleken sprids via nätet ända till Åland där jag sitter och tar del av era ord!

Fattar fortfarande inte exakt varför, men just honungspojken har berört mig så otroligt mycket bara via det jag tagit del av här på bloggen!

Marika sa...

En riktig liten guldklimp har du!
Så charmig och söt...

Honungspojkens mamma sa...

TACK alla ni!!! Som alltid hjälper era mjuka ord oss så mycket mer än ni kan tro...

Nattmia: Det där med vänner med friska barn känner jag så väl igen. För även om smärtan är värst hos den som har ett barn med skada, så är det förstås jättesvårt för de med friska barn att veta hur de ska förhålla sig. Som tur är har jag underbara vänner och vi brukar försöka prata om just det här...

KRAM

Anonym sa...

Precis! Så rätt! Jämförelser = stress, för de allra, allra flesta tror jag. Speciellt förstagångsföräldrar, vare sig barnen är tidiga eller sena, friska eller sjuka.

...och visst är H världens allra sötaste och alldeles, alldeles PERFEKT, på sitt eget lilla sätt. Helt unik faktiskt. Supercool. Som sagt, vilken kille :)

Fina bilder, han ser så lycklig ut...

Kramar,
Tant Hanna

Frida sa...

Jag hittade hit igår till bloggen. Och jag måste bara säga att jag kan känna en viss avundsjuka gentemot er som har ett litet mirakelbarn, för ni får en annan insikt i vad livet verkligen handlar om. Ni ser vad som verkligen betyder något här i vår komplicerade värld och jag kan bara säga att jag personligen vill tacka er för att ni ger oss andra en chans att se det ni ser, så tack! Många styrkekramar till er!

Unknown sa...

Hej!
En stor kram till er som sprider glädje, värme och kärlek genom er fina blogg. Det är oerhört modigt och generöst. I den tid vi lever behöver vi hela tiden påminnas om vad som egentligen är viktigt. Honungspojken, genom sin kloka och vackra mamma, sprider varje dag mycket klok insikt, glädje och kärlek. Vi alla som följer denna blogg är oerhört tacksamma för det.
Stor, stor kram från Katarina "amospersson" och flickorna som tycker att han är söt som honung.

Johbur sa...

Som Stina Dabrowski menade på tv ikväll...för att bli älskad trodde hon sig vara tvungen att prestera bäst. Det är inte vad kärlek betyder. Det är att vara älskad i alla fall.

Er son är älskad i alla fall och just därför.

Kramen!
Johbur

Ps. Glad i hjärtat av dina kommentarer!

Malin sa...

Finaste gossen, visst är det så med våra små, visst är det både en lättnad och en sorg. Visst ger de oss chansen och gåvan att förstå det största i Livet, nuet och dess värde. Varmaste kramar!

Photo by Maria sa...

Ja det är svårt när man kommer i den sitsen både för de med friska barn och de med barn som har någon form av skada..
Jag har ju jobbat och jobbar med barn/ungdomar med särskilda behov, och har gjort det i 20 år så man borde kunna ta sådan tillfällen bra, och det kan jag nog men just när man själv satt med en liten och ens bästa kompis gick igenom en sorts sorg i sitt liv, då var det svårt..

Denna mamman pratade ju mycket med mig eftersom jag just jobbade med dessa barn och hon kände att jag ändå var närmst och förstod bäst..
Jag kan inte sätta mig in i hur det är att få ett barn med en skada men jag vet hur goa dessa barn är och hur mycket kärlek det finns.. Man älskar dem inte mindre..

Kramar till hela er familj..

Mia

Katinka på Farmorsbloggen sa...

Åh så söt han är! ;-) Och vilken glimt i ögonen han har! Hans goa leende kan i alla fall tävla med vilken annan unges som helst!

syster A sa...

Gungeligung, ohhh vad det kittlar i magen. Han är såå fin!

Kram A

Innapingpong sa...

Åh, va fint du skriver...Nu har du fått mina kinder att bli våta igen...men det är på nåt vis skönt att gråta ibland...
Krama er fina pojke från mej! =O)

Camilla sa...

Hejsan, jag har skickat ett mejl till dig, mitt inlägg blev som för långt.. Vill bara säga att med ett hjärta av guld, tindrande ögon och finaste finaste leendet som kan få vem som helst att smälta kan man inte vara annat än en stjärna! Kram

Anonym sa...

En arbetskamrat berättade denna historien för mig. En pojke med en grav utvecklingsstörning deltog i skolans gymnastiktävlingar - och han sprang 100 meter. Han var långt efter, men när han kom i mål sken han som en sol och ropade, jag vann, jag vann. En lärare kom då fram och sa "men ja, du såg väl att de andra kom före?" - Ja, svarade pojken, men jag vann i min bana!".
Så ser jag det - våra barn vinner i sin bana, utan jämförelser och krav, de får utvecklas (så som alla barn borde) i sin egen takt och vinner hela tiden i sin bana.

Kram från Jakobs mamma (Jakob har infantil autism och har en måttlig utvecklingsstörning)

Anonym sa...

Varje gång jag går in och läser din blogg blir jag förundrad över all värme och kärlek du lyckas förmedla. Du är fantastisk på att skriva om er fina pojke och att njuta av tillvaron tillsammans med honom samt se allt det positiva. Han är unik precis som alla barn bara det att han fått ovanligt bra föräldrar. Anna

MrsW sa...

Tack för att du delar med dig av er resa med Honungspojken. Du skriver så fint att jag hoppas du ger ut en bok någon gång. Jag har en son på tio månader som kom till efter många års barnlöshet & längtan, och jag har genom åren lärt mig det som du också skriver - vi har bara det här ögonblicket. Vad som händer sedan vet vi ingenting om. Många försöker tävla men vad hoppas de uppnå? Första pris har vi ju redan fått, när vi sitter här mer våra små. Mrs W

Anonym sa...

Fina fina honungspojke, du har berört mig så mycket utan att jag varken känner dig eller dina föräldrar.Jag förstår att du har valt just dina föräldrar, de är fantastiska! Och vad är viktigare i livet för en liten kille? Tack för en fantastisk blogg och att ni så öppenhjärtat delar med er av ert liv. Trevlig helg!

hollywooddivan sa...

Ni ska aldrig jämföra eran söta lilla pojke med andras barn, han är ju för er någonting unikt och när det sker ett litet litet framsteg ska ni ta vara på det!