På väg till valstugan

Honungspojken på väg till valstugan i sin sprillans nya vagn. Äntligen har han fått en vagn där han ryms utan att slå huvudet i suffletten. En handikappvagn med det tjusiga namnet Otto Bock Kimba Spring.

En slang i näsan

Så var den allra första förskoleveckan avklarad. Det känns jättebra, men samtidigt är förskolestart en tid som sätter igång många ledsna tankar om hur livet hade kunnat vara. En helt vanlig förskola där min lilla kille snavat iväg med fröken i hand, storögt och lite reserverat tittat på de andra barnen i sandlådan, eller gråtit hjärtskärande när det var dags att säga hejdå. Men nu är det inte så livet är.

I veckan hann vi också med lite sjukhusbesök, den här gången gällde det magen. Honungspojken fick testa på att ha en slang i näsan ett dygn och det klarade han galant. Slangen var kopplad till en dosa som skulle mäta ph-värdet för att se om han har reflux eller inte (alltså om det kommer upp magsaft efter maten).

För övrigt brottas vi med att försöka förstå oss på Honungspojkens gråtattacker som plötsligt bara dyker upp, ofta på kvällarna och nätterna. Det är som att nånting brister och sen är han helt otröstlig. Länge, länge. Som att han är övertrött och så kopplar det bara helt fel i hans huvud och han kan inte komma till ro. Inget av det som brukar hjälpa i vanliga fall hjälper. Han skriker tills han är blöt i svett. Vi försöker vyssja, mata, sjunga, vara tysta, vända på mage, vända på rygg, vända på sidan, hålla tätt, lägga honom på oss, kind mot kind, låta honom vara, massera magen, tömma magen med lavemang, guppa på bollen, ge medicin, släcka lampan, gå en promenad med vagnen och ja, sen är vi bara fruktansvärt trötta och ledsna och tomma allihopa.

Det går liksom aldrig att förutspå hur det ska bli, men den här kvällen har börjat lovande och nu sover Honungspojken sött i sin säng. Kanske kan det hålla i sig. Kanske inte.

Lite pirrigt och nervöst

Idag var en stor dag för oss. Idag var Honungspojkens allra första dag på dagis och lite pirrigt och nervöst var det allt. Det verkar vara ett jättebra ställe tycker både vi och Honungspojken - även om han mest gnällde och sov sig igenom första besöket. Men så här på kvällskvisten var det som att det lossnade, som ni kan se.

Nu får vi se hur jag klarar att vara ifrån min Honungspojke på dagarna, vi har ju suttit ihop ganska tajt han och jag. Tur att det är långsam inskolning i små steg för ovana mammor.