fredag 20 november 2009

Tankar om FN:s Barnkonvention

Idag firar FN:s Barnkonvention 20 år. För länge sedan, i något som känns som en annan tid, ett annat liv arbetade jag med just den. Med att sprida information om barnets rättigheter. Med en upprördhet över orättvisor som drabbade barn runt om i världen och här i vårt land. Inte kunde jag ana, där jag stod med mitt engagemang, att jag en dag skulle få ett barn berövat på den allra mest grundläggande rättigheten av alla:

Rätten till liv och överlevnad
(artikel 6 i FN:s Barnkonvention)

  • Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.
  • Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Jag förbannar och gråter över orättvisan i livet som med sådan grymhet tog ifrån mitt barn så mycket av honom själv, från hans enda liv.

Samtidigt är jag tacksam för den sjukvård vi får i vårt land. Jag är tacksam över alla kärleksfulla människor vi är omgivna av. Och framförallt är jag tacksam över att vårt lilla mirakel finns här med oss.

8 kommentarer:

LillaBarn sa...

Ja vad ska man säga... Det är ju grundläggande rättigheter många barn aldrig får ta del av och det finns inte ord som beskriver hur sorgligt det är. Det är fint ändå att du har ett så positivt tänkesätt (även om det säkert är som en bergochdalbana ibland). Det är inte alltid lätt att se saker och ting positivt när det känns mörkt. Å andra sidan måste man ju glädjas åt det man har så länge man har det, annars blir livet outhärdligt för en själv och andra runt omkring en. Lätt att sätta ord på, svårare att leva upp till. Många kramar till er alla tre, och du får alltid försöka tänka att det är svårast för dig och Pappan. Honungspojken har det bra, och vet inte om något annat än hur det är att vara Honungspojken med stort H.

sara sa...

ingen ger mig perspektiv som du honungspojkens mamma!! det vill jag att du ska veta, och det är så otroligt tacksam över, jag får aldrig igen ta något för givet och det har jag inte heller gjort sen 16 månader tillbaka och dina ord hjälper mig med att hålla mitt löfte

men jag är också så otroligt glad över att HP har just dig som mamma, för så mycket som du gör för honom, all din stryka och kärlek det är speciellt, det är mer än vanligt. HP kom till rätt mamma, du är otrolig!
kram sara

Anonym sa...

Om man tänker efter så var det ju länge sedan, fast det känns som igår du jobbade med det där...tiden går så fort.

Visst är det orättvist, och grymt. Det är så fel att jag som sagt fortfarande har svårt att riktigt ta in det. Han är ju så fin, ert lilla mirakel. Precis så som han är.

Finaste familjen har han ju också. Om bara alla barn här i världen kunde ha föräldrar som han...

kramar,
tant Hanna

Lotta sa...

Ja, det är så sorgligt. Ett mnimikrav är väl rätten till överlevnad.

Tyvärr kan jag inte vara lika tacksam över sjukvården. I Enköpings kommun finns ingen rätt till hemsjukvård för barn i livets slutskede. Det är för få barn per år för att det ska vara ekonomiskt försvarbart säger de. Hur stämmer det överens med barnkonventionen?

Många kramar och tack för alla dina fina inlägg

Lotta

Spettan sa...

Livet är så konstig ock ironiskt ibland. Även om jag svär över ödet ibland och tycker att det är fruktansvärt orättvist att Somme inte kunde födas helt vanlig och frisk och sund, så är jag konstigt nog mer nöjd med livet idag än jag var innan han föddes. Kan varken förstå eller förklar det ens för mig själv. ?????

Malin sa...

Käraste, skickar mina varmaste kramar. Livet är svårt att leva. Och ditt skratt är gott och äkta. Varmaste!

Mia sa...

Jag tänkte bara berätta att jag fått reda på att en multihandikappad pojke vars familj vi känner, att han har lissencefali. Det är väl inte så kul tänker du säkert, men om jag berättar att han är hela 17 år så kanske det känns lite bättre? Kramar från oss!

Katinka på www.farmorsbloggen.se sa...

Kära Honungspojkens mamma, vill bara komma med en liten reflektion. När jag började följa din blogg var Honungspojken nyfödd. Du beskrev hans släta hjärna, hans små möjligheter till utveckling, hans sköra livstråd. Du hade inga förväntningar alls, vad jag kan minnas, på att han skulle bli den personlighet som han redan är! Så mycket som har hänt på dessa få månader! Hoppas du kan se det också, och ibland njuta oreserverat av ditt mirakel. MÅnga kramar!