Om inatt.
Det är fredagnatt och klockan är 02.30. Vi kliver in i en taxi. Det hade kunnat vara på väg hem efter en helkväll på stan. I ett annat liv. Istället är taxin på väg till Barnakuten. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det vet vi ju redan.
Honungspojkens feber steg plötsligt helt okontrollerat till 39,5 inatt, trots både alvedon och ipren. Hans lilla panna var brännhet och han började feberyra och fick frossa samtidigt som pulsen skenade. Vi fick rådet att åka in.
Bilen var kvar på jobbet, så det var bara att ringa taxi. Sedan satt vi där på Astrid Lindgrens Barnakut under småtimmarna. I exakt samma rum som för ett par helger sedan, då vi firade Farsdag där med att försöka hitta orsaken till Honungspojkens feber.
Det är såna stunder av väntan, i såna där kala rum som overklighetskänslorna kommer över en. När man sitter där trött och bläddrar i en tidning och för en stund glömmer var man är. Tittar upp på klockan och väntar på doktorn, väntar på provsvar och undersökningsresultat. Tänker nä, nu skiter vi i det här, nu åker vi hem och har det som vanligt igen. Eller vanligt och vanligt, men ändå... Då var vi livrädda att det var lunginflammation, men den gången var det ingenting och febern försvann efter ett par dagar.
Den här gången vet vi inte riktigt än. Verkar som något mer än bara sprutan, men undersökningen visar ingenting. Inte än iallafall, även om det är lite för tidigt att andas ut. Efter några timmar får vi åka hem, med instruktioner om högre doser alvedon och att återkomma om han blir sämre. Vi ringer efter taxi och kliver in, med Honungspojken hängandes över axeln, insvept i en filt.
Vid sextiden på morgonen ligger vi åter hemma i vår säng. Jag är yr och illamående av trötthet efter en hel vaknatt fylld av oro, tömd på sömn. Jag sover ett par timmar, sedan tar febern ny sats igen. Med den får vi en varm, svårtröstad och hostig Honungspojke och så håller dagen på.
Men så ikväll kom ett par vänner hem till oss och vi hade en riktigt trevlig kväll. Så dagen blev ganska bra ändå, trots allt.
Inlägg
19 kommentarer:
Ja, inte är det roligt när de små är sjuka! Sköt om er!
Kram, Kristina
Stackars er, det finns inget värre än när ens barn blir sjuka men för er ligger ju den rädslan på en helt annan nivå. Tur i oturen att Sverige trots allt har en bra sjukvård... Hoppas han får bli frisk från vad det nu är han har lyckats dragit på sig. Du ska se att det var nåot han fick med sig hem från väntrummet när han fick sin spruta, brukar ju bli så. Man åker till doktorn med ett barn som har ont i foten, och åker därifrån med ett barn som inte bara har ont i foten utan även något virus som kommer några dagar senare... Tur att dagen slutade liiite bättre iallafall. Kram
Å, stackare, vad jobbigt och oroligt det där låter. Barnakuter är vidrigt, vidrigt, även med förhållandevis pigga och friska barn. Sist vi var på Astris Lindgrens akut fick Adam rotavirus i väntrummet, sedan dess har vi tack och lov bara behövt åka till Danderyds barnakut, där man får ringa på och prata med en sköterska för att bli insläppt (och små barn får vänta i ett undersökningsrum). Hm. låter som att jag hänger på barnakuter ofta -men det blev så ett tag, Adam var ju ganska olycksbenägen och infektionskänslig och Eric fick ju RS-virus när han var så liten).
Stackars liten puh-pojke också som måste ha feber, hoppas det bara var sprutan och att det går över snart, snart.
kramar,
tant Hanna
Tänker på er och hoppas att fina killen snart blir piggare. Adventskramar
Skickar er lite extra styrkekramar,
Hoppas det vänder snart.
Önskar er en trevlig advent.
Kram camilla
Stackars Hugo! Inte lätt att vara liten och sjuk =(. Jobbigt för er att inte veta vad som är fel. Hoppas, hoppas att han mår bättre idag.
Kramar till er alla
Tack gode gud för bra vänner.
Hoppas Honungspojken kryar på sig och att det "bara" är sprutan som spökar.
/Malin
Ja usch...det där väntrummet minns jag med verklig olust! Tillbringade många nätter där med min lilla kille som ofta hade astma och krupp!
Hoppas att söta lockiga lilla Honungspojken snart blir frisk igen och kan skratta åt den knasiga pipande björnen...
Erika
Våra guldklimpar. Fy fan för nätter på akuten ;/
Tänker på er såklart.
Hoppas febers släpper fort så att ni får "lugn och ro" igen.
Söta rara.....Här sitter jag o gnäller över att jag längtar efter min stora son som jag inte sett sen i augusti...
O så tittar jag in hos er...Mina tårar börjar rinna när jag läser...Ni kämpar på, åh vad ni måste ha det jobbigt med denna väntan och ovissheten..
Jag hoppas att febern ger med sej o att er lilla ljuvliga honungspojke blir piggare SNART...!
Kramar till er...
Stackare! Hoppas att han mår bättre idag! kram
Hoppas att febern har gett med sig och ni kan få lite lugn.
Jag känner igen tankarna på sjukhuset; att bara vilja stänga av allt, sudda ut, ta bort. Bara åka hem och vara som vanligt.
Kram Lotta
Åh :( Krya-på-kramar till lilla kämpen!
Tack!
Honungspojken mår lite bättre idag, men febern kommer och går, så vi får se hur den här natten blir...
Kram
Men åh! Så skönt att läsa din sista kommentar -hoppas det blir fortsatt bättre. Stackars er. Håller tummar. Kram.
Kära ni, skickar inte all värme för det blir ju fel. Men väl all kärlek, önskar att jag fanns närmare för att komma och bära en stund. Kramar till er!
Lille gossen så jobbigt. Hoppas att det är bättre nu.
Kram
Ibland när jag läser era inlägg så är det precis som att läsa om vår lilla familj och vårt nya liv. Midsommarflickan och Honungspojken har olika öden men dessa leder ändå till liknande problematik gällande mångt och mycket. De väcker samma tankar och ger båda mer oro och frustration än vad någon egentligen borde vara kapabel att orka med.
Det händer ibland att jag stannar och funderar kring hur vi lever med Frejas sjukdom. Varje gång förundras jag över att vi fixar denna stundvis bisarra tillvaro. Människan har en fantastisk förmåga att anpassa sig... så är det.
Ni skriver så fint om er tillvaro - både toppar och dalar.
Hoppas vi ses på Tittut snart igen. Vi har missat alldeles för många gånger nu.
Kram från Elin (midsommarflickan Frejas mamma)
Skicka en kommentar