tisdag 13 oktober 2009

Balansen i tillvaron





Honungspojken chillar i sin favoritgunga och jag försöker hitta balansen i tillvaron. Livet går i perioder. Förut hade jag varken lust eller ork att göra något. Nu har jag lite mer lust - vilket förstås är positivt - men fortfarande nästan ingen ork. Det är ganska frustrerande och stressande att se allt jag inte orkar ta tag i. Jag tror jag behöver stanna upp lite och acceptera att det är så just nu. Sortera ut sånt som jag verkligen måste göra och låta det andra vänta en tid.

Till exempel tränar jag inte som jag önskar, eller läser böcker och tidningar som förut. Och så har jag dåligt samvete för att jag inte svarar på alla era kommentarer. Samtidigt förstår jag ju att det inte är särskilt konstigt att min ork inte räcker, med tanke på vad som hänt oss. Hur som helst är jag tacksam för att ni följer vår blogg och skriver. Era ord hjälper oss så mycket mer än ni förstår.

Nu ska jag lägga mig i soffan bredvid min lilla familj och titta på Sopranos, säsong tre.

26 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är tacksam för att jag får läsa -att läsa om er stora kärlek hjälper mig. Jag blir så varm och berörd och glad för alla bilderna på Hugo -han är så söt att man smälter ju! Ta hand om dig själv med, du ska ju också orka. Kram!

syster A sa...

Fin fin fin! Ljuvliga lilla kille, han har kilat sig fast i hjärteroten! Inte ha dåligt samvete nu, släpp det och njut av gossen. Svara på kommentarer är inte och ska inte vara prio nr ett. Böcker och tidningar finns kvar när orken och lusten finns där igen.

Må så gott hela familjen!

Kram A

Charlotte sa...

Jag kommer ihåg känslan från mina egna, mer standardmässiga men helt skräckslagna, föräldraledigheter - känslan av brist på ork...

Du gör det viktigaste i livet. Klart att det tar tid och ork.

Vi andra klarar oss nog =)

Anonym sa...

Allt har sin tid. Och nu är det så för dej att du inte har ork. Då är det så. Gör som honungspojken - chilla i favvogungan :-)

Erika

LillaBarn sa...

Man måste prioritera bort saker som är mindre viktigt, såsom städning och sexrättersmiddagar. Här ser det ut som det har varit inbrott för det mesta, och ibland blir det vita bönor och rostat bröd till middag. Men då får det väl vara så.
Och att du inte kan svara på alla kommentarer är väl inte att undra på, då skulle du ju sitta framför datorn i all evighet och bli ännu mer stressad äver att du inte får något annat gjort. Så kryp du ner under täcket och kolla på Sopranos, det är du värd. Kram

sophia sa...

Orken finns inte alltid.. Tror ingen här blir besviken för att du inte svarar på alla kommentarer. Vi kommer fortsätta följa honungspojken oavsett..
Kan ärligt säga att den enda bok jag läst sen River föddes är grabben i kuvösen bredvid, en bokmal som mig som slukat böcker innan har insett att min ork rcker inte till det så jag prioriterar. Men en dag hoppas jag att orken räcker till..

barba mama sa...

Hej!
Jag läser din blogg och tycker att du är så stark och modig. Du skriver så vackert om er Hugo som är en sån fin liten kille!
Många kramar från Camilla Engblom. (Mias kompis)

Camilla Krona sa...

Hej!
det finns en STOR fördel att få ett annorlunda barn. Man lever mer i nuet, precis som alla skulle göre egentligen. Njut av er underbara lilla son. Se era promenader som träning. Skickar lite extra STORA styrkekramar till er, ni är underbara, Kram Camilla

Innapingpong sa...

Jag tror jag kan tala för alla oss som följer er - ha INGA samvetskval för det du inte hinner och orkar - vi har full förståelse med tanke på er situation....
Varma kramar !!!
P.S Va ljuvlig han är... =O)

Jenny sa...

Härliga bilder på höstfina killen i gungan! Du behöver inte alls kommentera, jag brukar skriva för att jag vill att du ska veta att jag följer er och er guldklimp, inte för att jag väntar mig svar. Kramar till er alla från Jenny

Lisa sa...

Strunta i att tänka på "måsten" och "borden", även om det är svårt. Fokusera på att göra det du vill, och känn dig nöjd med det. Du får ett skönare liv och kvalitetstid med din fina familj.

den galna mamman sa...

första gången jag besöker er blogg och blev helt tagen och sittandes länge och läste, vilken underbart söt kille han är och vilken kärlek ni ger honom, han har en väldigt fin mamma och pappa, jag hoppas att du inte är för stressad över det du inte orkar, jag har varit och är där med, alltså att inte klara ta hand om allting annat jag lider av svår värk och bor själv med mina 3 barn, pappan är död, vissa dagar kan jag knappt ta mig ur sängen och att inte kunna ta hand om mina egna barn och ge dem det jag vill är stressande och frustrerande inte kunna laga middag alla dagar inte kunna hålla hemmet särskilt snyggt, tidigare gjorde detta mig sur och grinnig jag mår inte bra med för rörigt men jag fick ompriotera, hellre en glad mamma med ett rörigt hem änn en sur mamma som har så ont så hon inte kan röra sig och ett fint hem, nu tar jag dagen som den kommer ibland funkar det bra men ibland inte alls med jag blir inte lika stressad längre det är skönt
ta hand om er många kramar

Photo by Maria sa...

Så mysigt han har i gungan..

Tycker du skall göra det som du VILL.. Det andra finns kvar till den dagen du orkar och känner för det.. Njut av din familj och dina vänner..

Kram
Mia

cpmamman sa...

Förstår hur det är, på riktigt. Det här med att få ett handikappat barn är ett myller av känslor på gott och ont. På nått sätt får man försöka leva som honungspojken. För var stund och minut.

Samtidigt tycker jag att det kan vara oerhört skönt att göra det där vanliga ibland. Diska, tvätta, dammsuga, glo i väggen. Därför att det där vanliga är liksom en flykt från allt som inte känns vanligt.

Men var rädd om energidepån du har för varje dag. Den vill räcka till mer än man tror. Fråga dig själv vad som är viktigast just nu? Och gör saker för bara din skull. Tänk att Hugos mamma också ska få lite uppmärksamhet och ro i tillvaron :) Hon är ju det bästa han har!

Malin sa...

Det är okej att inte orka, för orken kommer tillbaka i glimtar. Kram, en varm!

Mamms sa...

har läst di nblogg och gråtit. det finns inga ord som tröstar. du är en otroligt stark person.
kra

Nina sa...

Men tänk så mycket du orkar, så mycket du gör, så mycket du kan, så mycket du är bra på! Det är nåt att tänka på, och vara stolt över! :)

Härliga bilder på en härlig kille i gungan!
Kram Nina!

Anonym sa...

Alla skriver så fint och klokt till er. Om jag kunde skulle jag också göra det.... och det är väll tanken som räknas?

kramar s

Marika sa...

Orken kommer igen när du minst anar det! Kram.

Lotta sa...

Ja, det är precis det du ska göra; ligga i sofan med din lilla familj, andas in deras dofter och bara vara med dem. De stunderna bär du med dig i ditt hjärta resten av livet.

Kram

Madlar sa...

Varför måste man en massa? Lyssna på vad din kropp o själ vill, prioritera o vila. Det enda som egentligen är viktigt är ju att vara med varandra, i er lilla speciella familj.

Anonym sa...

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar .

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken.

Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.


Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.


Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.


Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Bara på tal om att tiden inte räcker till och vad som är viktigt... Kram på dig vännen
/Eva :-)

Marianne sa...

Hejsan!

Jag har läst eran blogg jättelänge. Jag är en smygare som dyker upp när jag känner mig mellankolisk. Jag har ett hjärtbarn. All er oro förstår jag. Jag är där ibland, i sorgens stora träsk, där dyker jag ner och alla mina tankar och funderingar är mitt stora hål. Min pojke har inget jättesvårt hjärtfel. Men det hjälper inte. Jag längtade efter barn så många många år med min älskade och trodde väl inte att jag fick ett lite malfunktion. Har haft så svårt att knyta an till min prins. Ångesten såg ingen när jag skulle amma. Skräcken att han skulle försvinna från mig överskuggade all lycka.
Jag har nog inte vågat älska honom som jag ville förrens nu. Lite är det som den känslan är såsom Dante´s inferno. "ni som här inträden, låten hoppet fara"
Att älska är en risk. Men jag får väl ta den.
Ni har en underbart vacker son. Runda mjuka små kinder och en mild blick. Han ser så älskad ut.
KRAM
Er lilla pojke är så vacker och så fin. Lustigt nog så

Anonym sa...

Ville bara skicka en varm tanke och kram från ett regnigt Skellefteå. Jag läser då och då och grips av era ord. Gläds åt eran kraft för även om ni inte orkar och inte har lust att göra lika mycket som många andra så har ni nog mycket mycket mera kraft än många andra.
Ni tar ju hand om eran lilla honungspojke varje dag. Det räcker ju gott och väl.
Hoppas ni får en mysig helg.
Kram
/Jessica

Anonym sa...

Jag vill bara skriva och säga att jag läst din blogg från första början och gråtit i snart en timme. Gråtit för att det är mina tankar jag läser. Min flicka fick vara min tills hon var 14 månader i varje fall men nu är hon inte min längre. Nu hör hon till Angelmans syndrom inte mig. det finns dock en chans att det är mitt fel att hon hör dit det får genprover visa. I 14 månader har jag fått höra att hon är för tidigt född se tiden ann hon kommer ikapp ge henne tid osv. Men när hon var 14 månader och på min födelsedag så tog hennes tid slut. Nu får hon ingen mer tid. Nu kommer hon inte bli som andra barn nu kommer hon inte få något talspråk, nu kommer hon kanske aldrig att kunna gå själv. Och det gör så ont. Gå nu inte hem och läs om denna diagnos tills alla provresultat har kommit sa doktorn. Det är klart som faan att jag kommer göra det sa jag och det har jag gjort i snart en månad. Nu är det inte längre min dotter som ler nu är det syndromet som ler. Nu är det inte längre min dotter som vaknar på natten nu är det syndromet som vaknar. Nu väntar jag inte längre på att hon skall säga mamma för det kommer hon kanske aldrig kunna göra. Men jag älskar henne och hon är min värld. Jag vet att hon är det ända barn jag kommer få och det gör ont för jag vill ge henne ett syskon och jag vill inte heller att livet skall ta slut här. Jag vet att hon snart skall få en kusin som kommer kunna gå och prata innan hon kan om hon kan och det gör ont. Men jag vet att honungspojken den jättefina finns, och jag vet att hans fina föräldrar finns, och jag vet att jon och hans fina pappa finns, och jag vet att tekla är en cool tjej med en mamma som kan utrycka sig som ingen annan finns och jag vet att de klarar det och jag vet att jag och min tjej och hennes pappa oxå kommer klara det så Tack! För att jag får läsa om dina tankar och ditt fina barn. Tack som faan!// jessica

Honungspojkens mamma sa...

Tack alla fina människor!

Eva: Tur att det alltid ryms två koppar kaffe ;o)

Marianne: Vad roligt att du skriver, efter att ha läst så länge! Den där skräcken att ens barn ska försvinna går inte att beskriva... Och det är nog precis som du skriver, att älska är en risk, och den måste man ta! Kram

Jessica: Tack själv för att du delar med dig av ditt liv och berättar om din lilla flicka och allt som ni gått igenom... Kram