Vi har haft en helt underbar sommar och varit tacksamma för varje dag som Honungspojken mått bra. Han har lett emot oss som aldrig förr och vi har njutit av hans mjuka kramar. Igår skulle Honungspojkens pappa börja jobba och jag tänkte sätta mig vid datorn och lägga ut inlägg och bilder från vår semester.
Men så i söndags kom semesterns sista dag och med den en brutal påminnelse om alltings förgänglighet.
Plötsligt började Honungspojken krampa på ett sätt som han inte gjort förut, precis sådär som man tänker sig ett klassiskt epilepsianfall. Anfallet gick inte över av sig själv, så vi fick lov att ge honom stesolid. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur det känns att ge stesolid i stjärten på sin lilla medvetslösa, skakande bebis. Det går ändå inte att förstå om man inte varit där.
Ett par timmar senare fick Honungspojken ännu fler otäcka epilepsikramper som inte gav med sig. Tillsist fick vi ringa 112 och åka ambulans till akuten. När sånt händer blir man omskakad in i märgen. Och livrädd.
Att se hur fyra, fem grönklädda ambulansmän stormar in i lägenheten sätter spår. Att höra sin egen röst lugnt och sansat ge saklig information, samtidigt som ens inre sakta brister, rämnar och närmar sig den där svarta avgrunden som varit på lite avstånd en tid, ger plats för overklighetskänslor. Och ändå är varenda detalj så oerhört tydlig och framträdande.
Ögonblicksbilder som etsat sig fast och dyker upp i huvudet om igen. Jag ser för mitt inre hur hissen stannar till på väg ner för att en granne tänkt kliva in. Jag kan bara ana vad hon tänker när hon möts av en massa ambulansmän, en liten naken bebis i blöja, med syrgas över munnen och min skräckslagna blick. Jag ser om igen hur ambulansen står där, hastigt parkerad utanför porten, läkarbilen bredvid. Resan mot rödljus. Hur jag sitter där i framsätet och hör läkarens beskrivning av min bebis tillstånd. Honungspojken är i deras händer.
En stilla undran hur mycket man klarar av innan man bryter ihop. Det var så här livet blev för oss. Det här är ju inte riktigt klokt.
In på akuten och väntan på att Honungspojkens pappa ska komma efter i egen bil. En massa slangar och nålar och jag är så totalt närvarande och fokuserad, men samtidigt är jag inte där. Jag lyssnar utan att förstå, tittar utan att riktigt se. Jag måste be läkaren i efterhand att berätta vad de sa och gjorde där inne i akutrummet.
Honungspojken har återhämtat sig och verkar inte ha tappat i syresättning i blodet. Vi stannar för observation och får komma hem efter ett dygn. Det är som att sorgen och känslorna kommer efteråt, när jag än en gång tvingas inse hur oerhört skört livet är.
Men vi är hemma nu och Honungspojken mår bra och är sig själv igen. Känner mig så oändligt tacksam att allt ändå gick bra den här gången. Honungspojken har inte haft några fler stora anfall än, men från och med nu kommer vi att leva med en ny oro. Natten hemma inatt gick bra, även om vi vaknade varje timme för att övervaka honom, eftersom vi måste vänta några dagar på ett speciellt larm.
Jag är bara trött och tom. Ingen ork alls i kroppen.
Helvetes jävla skitepilepsi.
Honungspojken är glad över att vara hemma igen
Inlägg
