Februari 2009
Sleeping med Glen Hansard
Det är kväll. Min mamma har varit hos oss och jag skjutsar henne till Arlanda. Jag har alltid tyckt att det är något särskilt med avsked, och nu mer än nånsin.
På vägen hem, när jag sitter ensam i bilen, i regnet och mörkret, så kommer den stora sorgen över mig. Som vanligt. Men den här gången med ovanligt stor kraft.
Snart ser jag inte vägen för alla tårar och svänger av och stannar på en rastplats. Sitter där länge och låter känslorna välla över mig. Lyssnar på en låt om och om igen. Glen Hansard sjunger en bit in i låten: "and how am I supposed to live without you..?" Och jag ser Honungspojkens lilla gravsten framför mig. Jag drunknar. I mina egna tårar. Jag låter mig falla och faller så djupt ner som jag aldrig gjort förut, faller utan botten. Dödsskräcken kramar mitt inre på alla tårar, tills jag är helt tom.
Nästa dag är det som att den kvävande sorgen har sköljts undan för en tid. Sorgen drar sig tillbaka och jag får lite lättare att andas.
Att möta sin sorg och ta sig igenom den är ett tungt arbete. Ett arbete som kommer att följa mig livet ut.
Inlägg
6 kommentarer:
Jag tycker att det var otroligt vackert formulerat -"Han har därför en mycket liten hjärna -som Nalle Puh!"
Men ni verkar ha stora hjärtan och det tar en väldigt långt!
Honungpojken är så otroligt söt! Och är det någonting du vill bolla, funderar över eller så (även om vi har olika bakgrunder) så tveka inte att maila mig!
mammamelissa@gmail.com
Älskade vän, nu har K och jag läst allt du lagt ut hittills. Tårarna rinner. Tänker på er.
Vi hörs av snart.
Kram Malin
Nu har jag läst och gråtit. Önskar så att ni slapp gå igenom allt detta!
Du skriver så fint om lille Hugo och han är verkligen underbar. Emil skickar en stor kram till sin kompis :)
Kram kram min vän
Vackraste, underbaraste lilla honungspojken!
Jag har läst och gråtit och beundrat ditt mod, för det är inte alla som vågar vara både stolta och ledsna samtidigt! Jag kOmmer att titta in och läsa om Hugo framöver.
kram
Hej! Vilken fin blogg och vilka fina ord. Din honungspojke är vacker som en dag. Och klokheten kommer sätta sig någonannastans än i huvudet ;) Du får gärna maila mig också. Vi har nämligen också en cefaldiagnos...
Stor kram och tack för dina ord i min blogg.
Jag...igen! Hoppas du inte blir rädd & tror att jag är "stalker"...det är jag inte. *skratt*
Jag blir bara så rörd, tagen & imponerad av ert mod, styrka & kärleksfulla hanterande av detta!
Ni är jättestarka!!! Läser, gråter & ser på alla de underbara bilderna av er underbart söte lille son!
Kram...återigen!
Skicka en kommentar