Jag klarar inte av att se friska små bebisar. Blir så sorgsen i hjärtat och tänker hela tiden på vad Honungspojken aldrig kommer att klara av. På det orättvisa i att just vårt barn skulle drabbas så fruktansvärt hårt. Jag kan inte att gå ut till en början. BVC-sköterskan är snäll och erbjuder sig att komma hem om jag vill, och våra vänner kommer till oss utan sina barn.
Det är inte babyboom nu. Utan Babyboom boom boom. Räknar ut att jag känner minst femton personer som antingen fick en bebis samma år som jag fick Honungspojken, eller som ska få barn 2009.
Jag och M har just varit på ett krissamtal. Vi sitter på ett café på Söder och äter sallad, med Honungspojken liggandes i knät. Verklighetstränar. En bit ifrån oss sitter två mammor med varsin några-månader-gammal bebis. Deras bebisar tittar sig nyfiket omkring. Mammorna verkar inte känna varandra. Men så börjar de prata med varandra, inte om nåt särskilt. Bara så där vardagligt som nya föräldrar gör om sina barns utveckling.
Jag sväljer och stirrar ner på min tallrik. Ser dem hela tiden i ögonvrån. Tårarna droppar ner i salladen. Det gör så ont att verklighetsträna.
Inlägg
1 kommentar:
Hej
Ja kan endast ana hur du upplever dt när du ser andra med ``friska barn)
Jag födde min kille i v28 ock vet till viss del hur dt känns att få ett annurlunda barn, jag fick inte ens grattis kort för folk visste inte hur dom skulle göra, ja kan säga att man vill ha cred för den tiden man har hur kort elr hur lång den en må vara!!
Tycker du värkar vara en jätte fin mamma ock jag ville bara säga Grattis till din fina kille,
Jag fortsätter läsa din blogg ock grinar ock ler omvartannat.
10000 kramar till dig å din lilla familj.
//Tilly
Skicka en kommentar