Februari 2009
Vi fick en kallelse i brevlådan. En läkartid om några veckor. Fem veckor efter beskedet som raserade vår värld. Det känns som några veckors för lång väntan. Vi har med tre sidor fulla med frågor om Honungspojkens diagnos och våra liv till doktorn. Vi ber också att få titta på röntgenbilden på hans huvud.
Och det är så sorgligt.
Det blir så tydligt. Svart på vitt.
Honungspojkens hjärna är verkligen helt slät.
Bilden etsar sig fast på min näthinna.
Efter samtalet går vi ut från mottagningen och väntar på hissen. Utsikten där är allt annat än uppmuntrande. Fullt med gravstenar på kyrkogården nedanför. Gravstenarna är omgivna av en gråregnig dimma. Världen utanför är lika grå som röntgenbilden vi nyss tittat på.
Jag känner mig så trött. Och ledsen.
Tårarna som rinner har blivit en del av mig.
Inlägg
1 kommentar:
Vad kan man säga... Jag kan ju inte säga att jag vet hur ni känner er, för det gör jag inte. Men jag blir alldeles skräckslagen bara av tanken på att något ska hända något av mina barn. Er lilla kille kanske inte förstår så mycket, och kanske aldrig kommer att göra det, men han förstår ju kärlek och närhet och det verkar ju finnas gott om. Tänk vad bra ändå att han fick hamna hos en familj som bryr sig, när det finns så många barn som far illa i världen. Han får massa kärlek, och bra vård. Jag kommer att följa din bloggfast det känns svårt att läsa om något som berör en så hårt. Helst vill man ju låtsas att alla barn får vara friska och ha det bra, men så är det ju trots allt tyvärr inte. Orättvist. Många varma kramar, och ta hand om varandra och er jättefina pojke.
Skicka en kommentar