Jag styr barnvagnen över kullerstenarna i Gamla Stan. Det enda jag kan tänka på är tunga rullstolar och dålig framkomlighet. Jag är på väg till barnmorskan som följde min graviditet. Hit går man ett par månader efter förlossningen för efterkontroll. Och för att visa upp sitt välskapta barn.
Jag gick till barnmorskan under nio månader med förväntansfullt växande mage. Jag kommer tillbaka utan.
Kvar finns bara tom sorg.
Jag sätter mig i väntrummet. Jag både vill och inte vill vara här. Men det känns viktigt att barnmorska ska få se vem som låg i magen, att hon ska få träffa min Honungspojke.
Efteråt gråter jag i väntrummet.
Det var så här det blev för mig.
Magen i december 2008
Inlägg
2 kommentarer:
Hittad din blogg via "skalmans mamma"... Du skriver så bra och jag blir så berörd av din blogg om Er honungspojke. Kommer att fortsätta läsa här om det är okej. Kram Helena
Hej Honungsmamman! Jag har läst dina inlägg nu men väljer att kommentera på just detta, för det där känner jag igen så himla väl.
Jag har varit tillbaka till bm med tom mage och utan barn - en gång. Det var förfärligt. "Det var så här det blev." Den meningen var en dom så grå och hemsk som det kan bli.
Jag har blivit välsignad och fått behålla tre barn. Även min första pojke, som levde så kort tid, var en välsignelse förstås. Men en som var kort. Som blev annorlunda. Som gjorde ont.
Jag har inte fått ett barn med honungshuvud och du har inte förlorat ditt. Men ändå finns det mycket gemensamt mellan oss tror jag.
Jag vill gärna fortsätta följa er väg.
Skicka en kommentar