torsdag 30 april 2009

Elektroderna klistras fast

Mars 2009



Nu är det dags för EEG-undersökning nummer fyra. Ett video-EEG i två timmar som registrerar elektrisk aktivitet i hjärnan, för att se hur du har svarat på epilepsi-medicinerna.

Lilla, lilla älskade barn. Så liten ligger du där på den stora, kalla sjukhusbritsen. Elektroderna klistras fast, nätmössan träs på och sladdarna kopplas in.

Och jag, jag har inte vant mig ett dugg vid det här.

7 kommentarer:

Malin sa...

Kära du, vänj dig inte, försök stå ut, det blir lite lättare med tiden. Din kärlek till er Hugo håller dig i ett fast grepp. Vill inte låta snusförnuftig, slås bara så hårt av att det i mitt hjärta på många sätt känns igen. Alltför väl. Grymt och fantastiskt är det att leva. Tänker på er. Stor varm kram!

Z sa...

Nu har jag läst igenom vartenda inlägg och suttit och gråtit. Att livet kan vara så elakt och orättvist gör att det värker i kroppen på mig. Han ser så fin ut och så full av livslust i ögonen eran Honungspojke. Så orättvist....

Anonym sa...

Läser om er fina lille kille och bara gråter och gråter! Känner igen mig i allt. Tack för att du hörde av dig i Elliots blogg, det betyder oerhört mycket för mig. Förstår att ni just nu är mitt i det jobbigaste men det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ni har fått den bästa, mest kärleksfulla och klokaste lilla killen i världen och jag kan se i hans pigga blick att han är en riktig kämpe! Jag skriver mer till dig på mailen snart, hoppas det går bra!? Många kramar från Elliots mamma

Honungspojkens mamma sa...

Malin: Jag återkommer till dig...

Z: Tack för dina fina ord!

Elliots mamma: Du får väldigt, väldigt gärna mejla mig. Stor kram

Skalmans mamma sa...

Tror aldrig att man vänjer sig, man blir bara mer och mer avtrubbad!

jenny sa...

Hej
Dina ord griper verkligen tag i varje cell i mig. Han är ju underbart söt eran lille pojk. Själv har jag en son med ryggmärgsbråck, men jag kan aldrig förstå hur ni måste känna er. Jag tycker du är stark som orkar skriva om dina känslor och er kamp. Jag är tacksam att jag får läsa dessa ord. Sedan undrar jag om jag får nämna din blogg i min blogg?
många kramar Jenny

Honungspojkens mamma sa...

Jenny: Tack! Och visst får du det!