I väntan på blodprov på Neuropediatriska avdelningen
Jag sitter med dig i famnen.
Mina tårar faller och det vi gör känns bara så fel.
Du skriker av smärta.
De sticker dig med en vass nål i lilla foten
och klämmer ut blod till två rör.
Inte för att på något sätt kunna hjälpa dig.
Utan för att se till att vi inte ska få en till som du.
HUR KAN LIVET VARA SÅ HÄR GRYMT?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar