. . . . . . är en pojke med mycket liten hjärna. Precis som Nalle Puh.
söndag 28 juni 2009
Alldeles, alldeles för tidigt
Honungspojkens fina lilla kompis i ett helt annat land, men med exakt samma diagnos har lämnat den här världen. Alldeles, alldeles för tidigt. Lite mer än ett år fick hans familj låna honom.
Ibland känns orden mer fattiga än annars... Barn ska helt enkelt inte lämna livet före sina föräldrar! Tänker på Honungspojkens kompis och hans familj, och på er.
Räkna in tankar härifrån också... Det går aldrig att vänja sig vid den oändliga tomheten man känner med då ett barn lämnar oss för tidigt. När barn ifrån min cplista dör känns det som en del av mig dör med dom. Poff, bara försvinner och kvar finns smärta som aldrig går över.
Till kvällen tänder jag ett ljus för en avlägsen familj i ett annat land.
Det är så sorgligt när ett litet barn lämnar livet på jorden alldeles, alldeles för tidigt. Och för er som har en liten älskling med samma diagnos berör det förstås särskilt mycket och väcker oro och sorgsna tankar. Kram på er / Gugge
Bara ett år... Ska tända dagens andra ljus, mitt i sommarvärmen. Det första var ett dopljus för vår lille plutt. Krama pytte riktigt mjukt från mig. Tant Hanna
Jag är en mamma som matar min Honungspojke med kärlek och tårar. En mamma som tar orden till hjälp för att orka vidare när livet inte blir som man tänkt sig.
Som skriver för att Honungspojkens liv inte ska gå omvärlden omärkt förbi.
När Honungspojken var en månad gammal fick vi helt oväntat det värsta besked man kan få som förälder: "Ert barn har en allvarlig hjärnskada och svårbehandlad epilepsi. Vi vet inte hur länge han kommer att leva."
Honungspojken är född i december 2008 och har en ovanlig diagnos som heter Lissencefali. Det betyder slät hjärna. En kromosomskada gjorde att hjärnan inte veckade sig alls. Han har därför en mycket liten hjärna. Precis som Nalle Puh.
6 kommentarer:
Ibland känns orden mer fattiga än annars... Barn ska helt enkelt inte lämna livet före sina föräldrar! Tänker på Honungspojkens kompis och hans familj, och på er.
Kramar
Therese
Räkna in tankar härifrån också... Det går aldrig att vänja sig vid den oändliga tomheten man känner med då ett barn lämnar oss för tidigt. När barn ifrån min cplista dör känns det som en del av mig dör med dom. Poff, bara försvinner och kvar finns smärta som aldrig går över.
Till kvällen tänder jag ett ljus för en avlägsen familj i ett annat land.
Det är så sorgligt när ett litet barn lämnar livet på jorden alldeles, alldeles för tidigt.
Och för er som har en liten älskling med samma diagnos berör det förstås särskilt mycket och väcker oro och sorgsna tankar.
Kram på er / Gugge
Usch, mina med. Det är så orättvist att det inte finns ord för det.
Usch vad sorgligt! :(
Bara ett år... Ska tända dagens andra ljus, mitt i sommarvärmen. Det första var ett dopljus för vår lille plutt. Krama pytte riktigt mjukt från mig.
Tant Hanna
Skicka en kommentar