lördag 15 augusti 2009

Människor vi möter

Idag tog jag mig ut för att träna lite. Ryggen behöver alla muskler den kan få. Sen sprang jag en kort liten runda, medan Honungspojken var hemma med sin pappa.

På vägen mötte jag en man med en liten flicka i rullstol. Flickan var väldigt söt. Och väldigt gravt utvecklingsstörd. Jag kunde liksom inte låta bli att titta. Samtidigt ville jag inte stirra - de kunde ju inte veta att jag har en liten Honungspojke hemma. Jag log lite mot dem, i envägssamförstånd. Sen sprang jag vidare och tårarna kom. Tänk vad lite vi vet om vad människor vi möter bär på för hemlighet.

De senaste två veckorna, efter ambulansfärden, har jag inte varit många meter ifrån min Honungspojke. Antar att det är bra med lite träning, för på hemvägen fick jag katastroftankar om hur ambulansen skulle stå utanför vår dörr. Men när jag kom hem mådde Honungspojken hur bra som helst och var jätteglad. Och då blev jag det också.

Sen är jag ju glad att ni är så många som hittat hit, och att så många skriver så fint om Honungspojken. Nu senast var det Kim Kärnfalk som tipsade om sina favoritbloggar. Och här är några fler som också skrivit fintsina bloggar. Tack alla ni!

13 kommentarer:

Anonym sa...

Hej lilla Honungspojken.
Hittade hit genom Kims blogg,har nu läst om dig och berördes över ditt öde.Vilken fin och go liten pojke du är.Gråter och ler medan jag läser.

Önskar dig allt gott.Tänker på dig flera gånger om dagen.

Kram lilla honungspojken.
Lillemor

En oskriven framtid sa...

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, både på gott och ont! I flera år har vi varit stöd familj åt en tjej med down syndrom, världens underbaraste tjej som jag inte skulle vilja byta ut mot någon! Vilken oerhört fin och underbar liten pojk du verkar att ha!

Ingrid -Moas mamma sa...

Jag läser om Honungspojken varje gång jag är online. Men jag har inte kunnat skriva något den senaste tiden för smärtan gör mig ordlös. Det gjorde så ont att läsa om hur du/ni fick avsluta semestern och min egen skräck blev mycket levande igen.

Vill bara att du ska veta att även om orden tryter så är jag med er och att ni finns i mina tankar dagligen!
Honungspojken är så ljuvligt söt!

Anonym sa...

Har läst din blogg om er tappra lilla honungspojke och jag måste bara skriva ett par rader om vilken fantastiskt mamma du är. Trots era svårigheter verkar du vara en underbar mamma som kämpar så för att eran pojke ska få ett bra och kärleksfullt liv. Jag beundrar dig verkligen!! Det är tur för Honungspojken att han hamnde just i er familj!!
Ta hand om er! Tänker på er!

Jon sa...

Den där var vi några som pratade om för ett par år sedan. Man möter någon och man tittar. Men man stirrar inte och om det verkar som man stirrar så vill man ha något som markerar att jag stirrar på rätt sätt.

En pin med ett öga på var det vi kom på då, inga resurser att faktiskt göra men en pin för att visa att man håller sitt öga öppet och ser.

LillaBarn sa...

Vad skönt att han mår bra lillpojken. Och du har rätt, vi vet så lite om människorna omkring oss. Jag försöker alltid tänka twice innan jag blir otålig eller irriterad på någon annan, man vet så lite om vad som pågår i deras liv. Kramar till er allihopa

Jenny sa...

Jag läser här lite då och då men har aldrig kommenterat förr. Tänker att det är dags, att sluta "smygläsa" och istället berömma en makalöst stark mamma med förmåga att skriva gripande om livet med sin lilla Honungspojke!

Tack för att du delar med dig.

Mvh, Jenny sjukgymnast

Honungspojkens mamma sa...

Å, jag blir så rörd av att läsa era kommentarer!

Lillemor: Tack för att du skriver så fint och vad roligt att du hittat hit!

En oskriven framtid: Nej, livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sig - såg att du också tvingats uppleva det... Vad roligt att ni är stödfamilj till en liten mysig tjej!

Ingrid. Å, tack. Så fint du skriver... Och jag vet precis vad du menar, den där skräcken gör en verkligen helt tom ibland...

Anonym: Tack för dina ord. De värmer!

Jon: Vilken strålande idé ;o)

LillaBarn: Ja, visst är det så. Tror också på det där att tänka twice...

Jenny: Tack själv för det du skriver...

KRAM

Anna-Lena sa...

Tack för att du tittade inom hos mig. :) Och jag förstår att så många hittar hit och fastnar. Det är givetvis fångande när man läser om din lilla kille och ert öde men så skriver du oxå väldigt BRA och ROLIGT mitt i det!.. SOm den pappa fångar fisken ,rensar och du borstar torsken! Jag menar... haha... ;) Kul! (inte torsk då men... ;) Och jag förstår absolut att du inte VILL lämna din sötnos en sekund... men för att du ska orka måste du ta hand om dig! Det vet du säkert redan. vill bara peppa lite ;) Ha en skön kväll! KRAM

Masarinmamman sa...

Det gör mig glad att så många hittar till dig. Din fina blogg och er fina pojke är värd alla fina ord och alla kramar i världen. Jag följer er och tänker på er dagligen. Stora kramen

Elin - Ett hus till oss sa...

Så skönt att er lilla sötnos mår bra nu. Härligt att så många skriver fint om er, det är ni värda!

Ha en fin kväll!

Spettan sa...

Åhh, jag vet precis hur det är. Man vill så gärna dela med sig när man ser någon i samma situation, men det kan så lätt bli fel så man avstår. En pin är kanske ingen dum ide, då kommer man lixom "på rätt fot" på en gång.

Honungspojkens mamma sa...

Anna-Lena, Masarinmamman och Elin: Tack vad ni är gulliga!

Spettan: Ja, eller så kanske man helt enkelt bara skulle gå fram och säga nåt...

KRAM