När vi fick beskedet om Honungspojkens diagnos var det särskilt en författare som jag läste. Jag vet inte om man kan säga att jag fick tröst av hans ord, för min sorg var otröstbar. Men jag kände igen mig (även om jag inte delar hans kristna tro).
Författaren, Tomas Sjödin, skriver tänkvärt och vackert om livet när det är som grymmast. Han fick tre barn, varav två med fortskridande hjärnsjukdom som sakta tog deras liv.
Hans böcker är nedklottrade i marginalen och jag återkommer till dem här igen. Men inte idag. För idag måste jag skriva om något så fysiskt greppbart som min rygg.
I boken med den vackra titeln "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" skriver Tomas Sjödin om hur de lyfter sina tunga barn. Hur de delar och känner sina barns oförmåga och smärta inpå bara kroppen. Med trötta ryggar som värker av kärlek. Och det är väl precis så det är.
Tomas Sjödin berättar om en förälder som föreläser och beskriver sitt handikappade barns kroppshållning genom att ta av sig kavajen och släppa ned den i golvet. Alla i publiken ler igenkännande och det gör jag med.
Tidigt efter förlossningen tvingade jag mig iväg för att träna. Så där på gränsen att kroppen var redo. Inte alls för att få en vältrimmad kropp. Utan enbart för att jag insåg att jag inte hade något val.
Ryggen tar stryk av att ständigt lyfta och bära på en tung, lealös kropp utan styrsel. En blytung kavaj som sladdrar i ens famn. Honungspojken har alltid varit stor och tung för sin ålder. Och inte blir han lättare.
Jag funderar mycket på hur jag ska få min rygg att hålla. Ibland gör det så fruktansvärt ont att jag märker hur jag låter bli att ta upp honom fast jag inget hellre vill än att ta upp mitt barn.
Jag ber Honungspojkens pappa att lyfta när han är hemma, men det räcker inte långt. Jag bestämmer mig för att göra 25 rygglyft på vardagsrumsgolvet varje dag. Det går väl sådär. Till en början. Sen inte alls.
Men så idag, som en skänk från ovan hittar jag den:
"Att bära och lyfta barn & ungdomar med funktionshinder"
Den går att ladda ned här.
Kanske är ni fler där ute med trötta ryggar som värker av kärlek. Isåfall kanske någon kan bli hjälpt av dessa tips? Eller ha goda råd att dela med sig av?
Inlägg
8 kommentarer:
Ja visst värker både kropp och hjärta, min Hugo väger snart trettio kilo och när han är trött eller arg är han väldigt tung...
Bara ett råd kan jag komma på, men det gör ni säkert redan. Flytta blöjbyten, klädbyten, gosande och allt vad det är till golvnivå. Vi har en stor mjuk matta där vi byter blöjor osv.
Thomas Sjödins böcker har jag också läst, det är lite svårt när man inte är troende, hans familjs tro är så central i hans böcker. Men visst finns det mycket klokskap att hämta.
Var rädda om er! Kram!
I höstas när Elliot var gipsad efter senasre operationen så gick jag och fick kortisonsprutor i axeln flera gånger. Jag bar honom på ena höften och det straffade sig snart. Nu väntar vi på operation och gips till hösten igen men den här gången ska jag be habiliteringen om hjälpmedel före operationen.
Hoppas du kan hitta något bra sätt för att få vardagen att fungera för er. Var rädd om dig!! Kram
Åh, Tomas Sjödins böcker älskar jag också - har faktiskt i dagarna gått och planerat att skriva om dem i min blogg =) Hmm...måste nog göra det nu.
Tack och lov att du hittade ett bättre sätt att bära, och att det finns bra grejer att läsa på nätet.
Jag har inte läst Tomas Sjödins böcker men tackar för tipset och ska lägga hans böcker i högen inför stranden i sommar.
Något bra tips för ryggen kan jag inte ge, jag bär också otroligt mycket och har aldrig lyssnat på alla varnande ord, bara gått efter min mammainstinkt och tänkt att resten ordnar sig sen... och än så länge går det :-)
Att ge solstrålen närhet och trygghet är det viktigaste för mig, att ryggen tar stryk kommer liksom i andra hand. Ska titta in och kolla lite senare om du fått några tips som jag kan ta till mig :-)
kram
Malin: Tack för goda råd! Jag håller med om att Tomas Sjödins böcker, särskilt den första "När träden avlövas..." handlar väldigt mycket om hans tro. (I de andra är det inte riktigt lika mycket.) Men jag tycker att det finns så mycket tänkvärt i hans böcker...
Prinsmamman: Hm... Kortisonsprutor i axeln, det låter ju sådär... Men bra om det går att förbereda Elliots nästa operation med lite mer hjälpmedel!
Charlotte: Ja, visst är han en väldigt klok människa!
Solen i mitt liv: Ja, jag tycker att det är så lätt att strunta i sin rygg. Det känns så otroligt obetydligt liksom. Men, men om det blir till priset av att sen inte kunna bära sitt barn så känns det ju inte så roligt...
Kram till er!
En bekant till mig tipsade vid något tillfälle om ett höftbälte med en "sittkudde" fastsatt på, vilken hon tyckte var väldigt bra. Visserligen ger den ju bara stöd "underifrån" men i kombination med en bärsjal som ju stadgar upp Honungspojken kanske det kan vara till viss hjälp.
Jag hoppas du hittar något som kan hjälpa dig, för visst är det som du skriver - det finns ju inget man hellre vill än ha barnen i famnen.
Tänk så bra internet kan vara ibland!:.)) Jag hoppas verkligen att du får bra tips och råd från andra med liknande erfarenheter.
Det enda som jag kan komma på, som är både gos med lillkillen och träning är sådan här mamma-barn-gympa... såg ett program om det för något år sedan, och där tränar man med sitt barn som vikt eller gör armhävningar över barnet samtidigt som man gör grimaser eller så... de verkade ha väldigt roligt tillsammans och kände sig stärkta i kropp och själ... vet inte om det kan vara något...
Kim P: Tack för tipset, höftbälte ska jag kolla upp.
Mamma Melissa: Ja visst är det! Nu fick jag ju t ex ett jättebra tips från dig! Tack.
Skicka en kommentar