Tröttheten höll i sig några dagar. Det kostar på att leva i ständig katastrofberedskap. Det kostar på att famla i mörker, i epilepsins okända land. Det kostar på att fatta egna beslut utifrån sina observationer, utan att veta när det är skarpt läge eller falskt alarm.
Därför var det skönt när Honungspojkens läkare äntligen ringde. Skönt att någon tog över rodret från våra händer. Så att vi kunde slappna av lite, lite grann.
Det är då man som bäst behöver en kvällspromenad och vila i gungan. Inga oväntade, svårtolkade rörelser. Bara stilla, fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Inlägg
13 kommentarer:
Mysig bild. Det ser så fridfullt ut. Man blir lite bebistörstande av det där, ron, lugnet, kärleken.
Hoppas epilepsin stabiliserar sig och att ni lär känna den.
Usch vilken jobbig tid ni haft.Hoppas på många stilla dagar i gungan nu.
Många kramar
Lotta
Hej hopp! Vad ska du pyssla med idag?
Lilla vännen... Den sista paragrafen tillsammans med fotot inger ro, vilken värmande bild. Finns inget mysigare än en varm bebis i ens famn. Många kramar och hopp om en epilepsifri tid framöver.
Ni är väl värda att vila nu! Håller tummarna att vilan blir lång.
Gunga är mysigt!
Kram
Vilken härlig bild! Dina blogginlägg är verkligen gripande och jag kan tänker mycket på eran lilla honungspojke.
Åh, så väl jag känner igen det där. Att hela tiden vara i valet och kvalet om man ska ringa eller inte. Och hur skönt det är att komma in till sjukhuset ibland och låta någon annan bestämma. Och ångesten när man åker hem från sjukhuset och själv ska ta rodret igen... Men man lär sig med tiden - och har fördelen framför läkare och annan personal att vara den som känner sitt barn bäst. Men när det är som värst så måste man ta tillvara de stunder i gungan som ges - att vila i varda´n.
Lilla honungspojken vad jag unnar dig lite ro i gungan.
Önskar er alla att det blir många lugna stunder.
Många varma energiverkande kramar.
Lillemor
Å vad skönt att det är över för den här gången.. Skönt att få slå sej ner i en gunga och bara få vara. Tänker så mycket på er.
Kram Mia
Du skriver så fint. Man blir så berörd av er...
Tänker mycket på Honungspojken och undrar om det finns något jag skulle kunna göra för er. Många kramar från oss.
Malin EJ
Tack alla ni som tänker på oss! Ja, nu vill vi få många stunder i lugn och ro i gungan...
KRAM
Hej, jag följer er resa lite på avstånd. Känner igen. Tänker, suckar, ler, känner. Vilken fin gunga ni har!
Skicka en kommentar