torsdag 14 januari 2010

Om just den dagen

Idag är en smärtsam dag. Den 14 januari för ett år sedan var dagen då vi plötsligt förstod att något var riktigt allvarligt fel på vår bebis. Ett par månader efter katastrofen som välte omkull våra liv började jag skriva för att jag inte visste vad jag skulle göra av alla ord som brände hål i mig inifrån. Om just den dagen skrev jag så här:

"Det gör för ont att minnas. Men jag måste. För att göra det verkligt - igen och igen."

Idag klarar jag knappt av att läsa mina första inlägg i bloggen för det är så overkligt att det hände mig, samtidigt som det är så verkligt att det känns i varenda del av min kropp när jag läser. Jag vet inte hur man återfår förståndet när livet slits itu som det gjorde den dagen för ett år sedan.

Rösten i telefonen kommer för all tid eka i mitt inre öra.

Känslan av skräckfylld dödsångest när sköterskan tog min lilla groda från mitt bröst går inte att översätta i ord.

Att plötsligt förvandlas till den osannolika historien. Den som andra hör talas om och blir berörda av, men samtidigt nånstans drar en lättnadens suck inför och tyst tänker för sig själv "Tur att det inte var mitt barn!"

Men det var mitt barn.

33 kommentarer:

Kim sa...

Hej fina ni!

Jag vet inte vad jag ska skriva. Så jag skriver bara att jag tycker din kärlek och omtanke till ditt barn är det vackraste man kan ge sin lilla. Du gör det bra. Jättebra. Stor kram!

Hemliga damen sa...

Och världens finaste barn har du, sannerligen. Jag kommer ihåg när jag läste Honungspojkens blogg för första gången. Länge, länge satt jag framför skärmen och följde varje inlägg med stort intresse och vemod, men också med en stor portion cyberkärlek riktat till både lilla gossen och hans föräldrar. 14 januari 2009 till trots så är han finaste finaste Honungspojken, även år 2010...

Giesela o Linnea sa...

Skänker er en varm och tröstande tanke idag - känner så väl igen det där att man inte vill tänka på den dagen man fick besked!!!!
CYBERKRAMAR från Giesela o Linnea

Linda sa...

tusen tårar tillsammans med smältvattnet. och starka kramar över internet.

Ulrika sa...

Jag börjar gråta av ditt inlägg. Han är så otroligt fin, din Honungspojke. Och livet är så otroligt märkligt. Jag vill så gärna "ge" något men känner hur små orden är. Jag kan bara tacka, ta emot för att du delar med dig, och glädjas åt hur vacker din son är.

Nattmia sa...

Här blir plötsligt ord överflödiga och hur jag än försöker skriva så känns det fel..

Mängder av kramar till dig och din familj..

Mia

Skalmans mamma sa...

Massor med kramar! Jag minns så väl den här dagen förra året. Overklighetskänslan... Det här händer inte!
Förstår att det är en smärtsam dag!
Pussa underbara Hugo från oss

Emma sa...

Kan inte säga annat än att vi tänker på er. Kan inte ens föreställa mig den dagen. Massor av kramar till världens finaste honungspojke och hans föräldrar.

inteutanmindotter sa...

Jag vet inte alls vad jag ska skriva, men samtidigt vill jag skriva något. Så jag skickar en stor KRAM till er och er underbart söta lilla kille!!!

Jenny sa...

Jag tror det är tredje gången jag läser din blogg. Från början.
Du skriver så rent, så rakt från hjärtat och många gånger så oerhört naket och utlämnande. Jag beundrar dig och hoppas att jag en vacker dag blir en lika bra mamma som du.

Styrkekramar!

kungen o majkis sa...

Jobbigt med datum som etsar sig fast med otäcka minnen... för oss är det 18 maj som är den dagen. För mig har den dock blivit mindre och mindre jobbig för varje år. Tänk det året då 18 maj bara flyter förbi som vilken dag som helst, det blir en dag att minnas!

Många kramar!

syster A sa...

Vad kan man skriva...? Det finns INGA bra ord. Det går ju såklart inte att förstå överhuvudtaget hur det känns förutom kärleken, den ENORMA kärleken man känner för sitt barn. Jag hoppas och tror att NI känner kärleken och värmen från alla vi som läser er blogg om er fina fina FINA kille. Önskar jag kunde ta lite av er smärta.

KRAM Andrea

Vilmer och hans familj sa...

käraste ni,
En tung dag med plats för massor av tankar. En fantastiskt fin bild. Det finns mycket att säga, men det går liksom inte att formulera.
"Att plötsligt förvandlas till den osannolika historen". Det borde inte vara så, men även jag är smärtsamt medveten.
Tusen och åter tusen kramar

Anonym sa...

Kära mamma och pappa till underbara lille Hugo!

Chocken efter beskedet(och på sättet ni fick det) måste ha varit massiv,men jag tror verkligen att er lille kille har jätteviktiga uppgifter i detta liv.
Tänk så många han berör med sin livs historia!
En ängel på jorden tror ialla fall jag...
Värme och kraft från Tina

Emma sa...

Vilket fint kort!

Husflugan sa...

Mina ord räcker inte till. Men dina ord, de når längst in i mitt mammahjärta och att läsa om er gör mig både sorgsen och glad. Samtidigt. Tack snälla för att du så frikostigt delar med dig av både glädje och sorg.

Fröken Karbon sa...

Finaste Honungspojken...

När jag hittade till dig i våras hade vi precis genomgått ännu ett misslyckat IVF. Din blogg och erat öde gav mig distans, balanserade upp sorgen. Tack för att du skriver så vackert om allt det hemska och allt det fina med livet

kramar från mej

Zebbes mamma sa...

Årsdagar är otroligt känsloladdade. Det är så svårt att förstå vad man gått igenom, tiden bara rinner iväg. Man förstår inte hur man klarar sej. Du skriver så bra, precis så där känner jag också när jag läser de första inläggen om Zebbe. Det känns som att man läser om någon annans barn, men ens själ kan ta fram känslorna man hade då på en gång.

Din blogg berör verkligen och jag sänder er en stor kram...

Kramar från Mia

Lotta sa...

Kära du, jag vet hur det känns. Dagen då jag fick besked om Davids återfall har för evigt etsat sig in i mitt inre. Ett stort blödande sår. När man är mitt uppe i allt hinner man inte heller bearbeta den sorg som ett chockartat besked innebär. Eller bearbeta, det är nog fel ord. Det går inte. Jag ville gråta, gråta och gråta, men det hanns inte med. Det kommer nu.

Många kramar till er och lille fine Hugo. Jag hoppas att han mår bättre i magen.
Lotta

Vilmer och hans familj sa...

Länkade till er från litenkompis idag, hoppas ni är ok med det.
Kramar igen

Malin sa...

Kära du, den osannolika historien är en väldigt bra beskrivning av den förvandling som sker. Din finaste Hugo, ditt lilla barn. All kärlek.

Anonym sa...

Jag vet inte heller vad jag ska skriva men känner att jag måste få skriva nåt. Jag berättade precis idag om din blogg för en väninna, hennes flicka har också varit igenom en hel del med operationer, sjukhus osv ända sedan hon föddes under hemska omständigheter. Och då kände jag precis som du skrev att man tänker "Tur att det inte är mitt barn." Man måste ju få tänka så samtidigt som det är nyttigt att bli påmind att aldrig, aldrig ta nåt för givet. Det kan komma ett besked en dag...
Iaf säger bilden nästan mer än all text, känslan av att ha sitt lilla barn på axeln när han/hon börjar bli trött och hänger sådär mysigt, den är densamma vilket barn man än fått till låns. För vi har dem bara till låns och man får vara tacksam för varje minut.
Vimsigt skrivet men jag blev så gripen och ville bara förmedla mina tankar och känslor. Tänker ofta på er fast jag inte känner er. Stor kram från Stjärnögas mamma!

Sus sa...

Hej! Läser sedan en tid tillbaks lille honungspojkensblogg (så fint och passande namn, du förvånar mig hela tiden över att skriva så fint och innerligt) men har aldrig hittat så långt tillbaks som du nu gav oss. Gråter för er och allt orättvist, men känner också så starkt för er lilla gosse och ni. Livet är sannerligen orättvist, men sanningen var det rättvist att lille honungspojken skulle få komma till just er fantastiska föräldrar! Kram

Anonym sa...

Och han är så fin.
Och du skriver så att det sliter i bröstet och tårarna rinner, så fullt av kärlek och respekt för den finaste Honungspojken.
Varma kramar,
Petra

Masarinmamman sa...

Det var bra att du började skriva. Jag började av samma skäl. Samlade på mig en massa ord som bara höll mig vaken om nätterna. Orden hjälper en att läka. Och det ger möten. Det är din fantastiskt fina blogg ett bevis för. Och jag håller med Emma. Kortet är så fint!

Stor kram.

LillaBarn sa...

Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva riktig sorg, lika lite som det finns ord att beskriva riktig kärlek. Fast du kommer bra nära, och som mamma känner man ju känslorna bakom varje ord du skriver. Och hjälplösheten man känner inför sånt som oftast drabbar de som minst förtjänar det, och ovissheten... Och man lär sig nog aldrig leva med det, men man lär sig nya tankesätt som gör att det blir lite, lättare är fel ord, men något along those lines. Och fina, fina Honungspojken, Och fina er....

Jenny sa...

Kram på er! Vill att du ska veta att jag tänker på er och er fina kille.

Honungspojkens mamma sa...

Tusen, tusen tack...

KRAM

Anonym sa...

Jag blev så berörd av det du skriver denna gång så det har tagit flera dagar innan jag kunnat samla tankarna för att skriva nåt här.

Din lilla pojke är så fin så fin.

Jag tycker du formulerade det så bra om att vara den osannolika historien och jag tycker du är så stark som delar med dig av den till oss. Jag har själv en osannolik historia om hur det gick till när min dotter fick sin CP-skada under förslossningen och den delar jag inte med mig till nån, just för att jag inte orkar vara den där historien som man berättar om.

Det som är så fint med din blogg och att du delar med dig av dig o din familj till oss läsare är att det ger oss insikten att man kan klarar det, att livet kan gå vidare ändå även om det är väldigt tungt ibland.

Bästa hälsningar Jessica

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Honungspojken har sådan tur som fick just er till föräldrar. Och ni har sådan tur som fick världens bästa honungspojke som ert barn. Jag får en känsla av att ni är väl utvalda för varandra. All kärlek och styrka till er alla och tack för att ni delar med er! ♥

Anonym sa...

Bara måste skriva att jag älsar att läsa om Honungspojken ock hans vardag, du har alltid så fina bilder ock du skriver enkelt ock rakt, men lämnar ingen oberörd.

Stor kram till dig ock Honungspojken...jag gillar er skarpt!!!!

Tilly

Mollalena sa...

Idag hamnade jag här på bloggen för första gången. Och blev rörd och berörd. Och kommer att börja följa er vardag.

Det finns så mycket i bloggvärlden, och mycket lättviktigt strunt och underhållning. Din blogghör till de livsviktiga.

Jag tror att det har förändrat mig och mycket i min syn på mig själv som förälder och på livet, att jag idag läst igenom hela din blogg.

Tack för att du, din man och er lille, Honungspojken, delar med er, så generöst och rakt. Du skriver så fint och kärleksfullt.

Stort tack.

Anonym sa...

En sån fin pojke du har :)
Jag håller med dom andra, det är jätte bra skrivet. Jag kommer verkligen att fortsätta läsa bloggen. Det som står här satt sig rätt i hjärtat på mig. Tänker på er, kram!