Lilla, lilla magen

Jag skrev ett inlägg igår som jag inte hann publicera innan det blivit gammalt och inaktuellt. Jag skrev att Honungspojken mådde lite bättre och inte längre grät tröstlöst av sin onda mage. Och jag skrev om vilka magmediciner han får och att vi gav en massa lavemang. Att vi hade bytt ut den stora otäcka Klyxen mot en betydligt mindre variant, Resulax, och dubblat hans dos Movicol till två påsar om dagen.

Jag skrev också nåt om att är det inte det ena så är det det andra, eftersom Honungspojken fick krupp (eller falsk krupp heter det väl egentligen) häromdan. Skällhosta på nätterna och så satt vi i badrummet och andades luftångor från duschen på dagarna. Hans annars rossliga hals var ännu mer rosslig och slemmig än den brukar. Som tur var dök den här lilla ankan upp för att hjälpa till att vidga luftrören. Så lite, lite bättre mår han allt.



Ja, så skrev jag. Men sen satte det magonda igång igårkväll igen och det gick inte över förrän sent inatt efter mycket skrik och dubbla lavemang. Och jag är trött ända in i själen, men försöker hålla mig vaken eftersom jag väntar på att bli uppringd av en sköterska.

Lilla, lilla magen...

Dagens outfit

Det var länge sen vi körde dagens outfit, så jag tänkte att det var dags nu. Ni kanske minns att Honungspojken gjorde gipsavgjutningar av sina fötter före jul. Med knästrumpor och allt. Slutresultatet är här nu och det blev ett par pyttesmå fotortoser. Söta va?



För den som undrar så är fotortoser till för att hålla sneda små fötter på plats. Men det är fler kroppsdelar som behöver hjälp att hållas på plats. Så igår var det dags för gipsavgjutning igen. Den här gången fick Honungspojken klä upp sig i en stilig, tajt helkroppsstrumpa.



Och plastas in utanpå det.



För att sedan lindas in som en mumie. Från topp till tå.
With a little help from a friend med att hålla in magen.



Det var dagens outfit det. Nästa outfit blir ett ståskal, och det är färdigt först om några veckor. Men det gör inget att det dröjer lite. Det får inte bli för mycket mode här i bloggen.

Ord har en magisk kraft

Ord har en magisk kraft. Det bara är så. Jag tror inte att jag hade orkat fortsätta skriva denna blogg utan er läsare och utan era kloka ord. Om livet har varit hårt och kallt mot oss, så har iallafall människorna vi mötts av varit underbara. Som värmande solstrålar en kylig vinter.

Det finns en person vars ord har betytt särskilt mycket för mig, speciellt när jag började skriva min blogg. Och det är Towe Paqualin. Mamma till Tekla och mamma till den alldeles fantastiska bloggen cpmamman. Så här skriver hon i sitt senaste inlägg:

"Jag överväger att avveckla pseudonymet cpmamman som nu fått växa sig ganska starkt under ett år. Då jag startade bloggen ville jag faktiskt väcka uppmärksamhet och sticka ut. Jag ville flytta in begreppet cerebral pares i ett vackert vardagligt paket istället för sammanhanget som det vanligtvis användes i. Har jag lyckats? Kanske har jag väckt någon sorts tanke."

Ja, Towe! Du har sannerligen lyckats. Din blogg är en av de allra vackraste och viktigaste bloggar jag läst och jag är helt övertygad om att du med ditt skrivande faktiskt har krossat fördomar och förbättrat världen lite grann.

Jag hoppas och tror att vi blir många läsare som följer med dig och dina ord vart än de tar vägen.

Om just den dagen

Idag är en smärtsam dag. Den 14 januari för ett år sedan var dagen då vi plötsligt förstod att något var riktigt allvarligt fel på vår bebis. Ett par månader efter katastrofen som välte omkull våra liv började jag skriva för att jag inte visste vad jag skulle göra av alla ord som brände hål i mig inifrån. Om just den dagen skrev jag så här:

"Det gör för ont att minnas. Men jag måste. För att göra det verkligt - igen och igen."

Idag klarar jag knappt av att läsa mina första inlägg i bloggen för det är så overkligt att det hände mig, samtidigt som det är så verkligt att det känns i varenda del av min kropp när jag läser. Jag vet inte hur man återfår förståndet när livet slits itu som det gjorde den dagen för ett år sedan.

Rösten i telefonen kommer för all tid eka i mitt inre öra.

Känslan av skräckfylld dödsångest när sköterskan tog min lilla groda från mitt bröst går inte att översätta i ord.

Att plötsligt förvandlas till den osannolika historien. Den som andra hör talas om och blir berörda av, men samtidigt nånstans drar en lättnadens suck inför och tyst tänker för sig själv "Tur att det inte var mitt barn!"

Men det var mitt barn.

Det nya mot onda små magar

Ni kanske undrar hur lilla magen mår? Tack, ganska så bra. Iallafall just nu. Efter klyxen igårkväll fick vi tillbaka vår nöjda kille igen. Vår hypotes är att det var stopp i magen, trots att han bajsat. Så nu får vi se om klyx kan vara lösningen nästa gång. Och så får vi kanske börja ge den betydligt oftare än förr. Passande nog har vi en inbokad tid sedan länge tillbaka, till en magdoktor imorrn. Det blir spännande att se om hon kanske kan trolla lite.

Om inte så har vi ju fått en massa kloka råd nu att prova. Tusen tack alla ni som också trixat med ledsna små magar och delat med er! Mycket har vi testat, som Lactulos och mjölkfritt och glutenfritt och vatten i maten och vattenhjul på magen. Skiktröntgen däremot ska vi ha i bakhuvudet, vi har bara gjort vanlig röntgen. Och kanske Resulax igen, minns inte varför vi slutade med det.

Men allra mest lockande är nog trollmoset som Frida tipsar om, med plommon och linfrön. Och funkar inte det så kan vi ju alltid fortsätta med Elins recept: "rörelse, vätska och kärlek". Vem vet. Det kanske är det nya "love, peace and understanding" mot onda små magar.


Lilla ballongmagen som den kan se ut ibland,
fylld till nittio procent med luft.

Uppsvälld som en ballong

Vi har haft ett riktigt skönt jullov med en nöjd och glad Honungspojke. Men som sagt, jullovet är över.

Vardagen kom med besked - idag har vi tillbringat hela dagen på akuten och jag är helt slut. Honungspojkens lilla mage har alltid varit ett kapitel för sig. För det mesta är den stor och uppsvälld som en ballong. Den är fylld med luft och förstoppad och vi ger honom magdroppar och magmedicin (movicol) varje dag. Vi trixar och fixar och masserar och rapar och vaggar.

Det senaste är att vi har provat mjölkproteinfri kost nu en vecka för att se om det skulle hjälpa. Det har gått sådär. Efter varje måltid de senaste dagarna har Honungspojken gråtit hysteriskt och varit helt otröstlig, så nånting är det som är riktigt på tok.

Det enda som hjälper är att sitta och guppa honom på stora gula bollen. Och vi guppar och guppar. Och guppar. Då blir han lugn. Tills vi slutar. Då tar det fart igen. Så då guppar lite till. Dag som natt. Till och med gula bollens största fiende - Honungspojkens pappa - har börjat uppskatta bollens roll i vårt liv.

Nu är iallafall magen undersökt. Läkarna hittade ingenting konstigt och proverna var okej. Bara ännu en i mängden av dagar på akuten.

Vi har också skippat den där specialkosten. Efter ett par lugna timmar ikväll tänkte vi att kanske nu då... Men inte. Alldeles nyss satte det igång med full kraft igen. Så nu har vi provat med klyx (ett lavemang) och vips fick han tillbaka sin lilla mjuka bebismage som jag nästan glömt fanns därunder. Nu återstår att se hur morgondagen blir, för nu har han slocknat och sover sött efter en kämpig dag.

Någon med kloka råd?


En i mängden av dagar på akuten

Jullovet är över för länge sen

De senaste dagarna har Honungspojken blängt irriterat på mig utan att jag förstått varför.



Men så idag när jag satte mig vid datorn så höjde han på ögonbrynen. Och då förstod jag.



Honungspojken har varit besviken på mig. Han tycker att jag har försummat hans blogg. Han tycker att jullovet är över för länge sen för min del. Så då sa jag okej, okej, jag fattar.



Sen var glädjen total och husfriden återställd igen.

GOD JUL

& GOTT NYTT ÅR
alla fina läsare!

Lite riktiga leksaker

Vilket kalas det blev i helgen! Och vilka fantastiska presenter våra vänner hade med sig. Den nya favoriten är en liten pippifågel som kvittrar och snurrar runt i sin gröna bur. En helt makalös manick.

Det är väl bara att inse att det var på tiden att Honungspojken fick lite riktiga leksaker. Fram tills nu har han snällt nöjt sig med den här, stackarn:


Lika roligt varje gång

Tusen tack!

Vilket uppvaktande! Tusen, tusen tack till alla er som grattat vår lilla stjärna!

Imorgon blir det ett-års-kalas, så nu är det hög tid att börja baka och städa - inte direkt min starkaste sida. Men först ska Honungspojken skrubbas från topp till tå. Det kan behövas. För när han blir riktigt ivrig kör han sin alldeles egna ätstil med huvudet höger-vänster nonstop och då gäller det att hålla skeden rätt i mun.

Din allra första födelsedag

God morgon världens finaste Honungspojke!
Vet du vad det är för dag idag?
Jo, idag är det din allra första födelsedag.
Idag fyller du ett år.
Du är en stor kille nu.
Så nu är det okej att vara uppe lite längre på kvällarna.
Men bara lite.

Jag älskar dig, min fina lilla stjärna.

För ett år sedan

För ett år sedan gick jag i väntans tider. För ett år sedan låg Honungspojken i min mage och började göra sig redo för att ta sig ut i livet. Den resan var en enkel match. Tre timmar på BB och så var han här. Jag minns det som igår. Det stora, sköra magiska i att föda ett liv ut i världen. Allt hade gått bra och vi andades ut.

Imorgon har det gått precis ett år sedan Honungspojken kom till jorden. Ett år som inte går att beskriva i ord, även om jag försökt så gott jag kan här i min blogg. Försökt ta orden till hjälp efter det helt overkliga som hänt.

Vi har mötts av en sån enorm värme från både gamla och nya vänner, kända och okända medmänniskor. Tack för att ni finns.

Snön!

Honungspojken har nyss fått en fin speldosa som han tycker mycket om. Det är bara att skruva upp den om man vill få lite julstämning, så börjar den både snöa och spela. Vi har skruvat och skruvat och imorse när vi tittade ut så var den äntligen där på riktigt. Snön! Det kanske blir en riktig jul i år igen.


En tomtenisse utan luva

Livets pussel

Veckans tema i Bloggvärldsbloggen är livspusslet. Om jag tyckte det var svårt att förstå hur man fick ihop livet förut så är det omöjligt att förstå idag. Livets pussel. För mig har ordet fått en annan innebörd sedan Honungspojken kom. Att ett liv blir till, att alla pusselbitar hamnar där de ska är inget annat än ett mirakel.

Och ibland blir det fel. Jag har länge tänkt att jag skulle skriva några rader om Honungspojkens exakta diagnos, men inte orkat förut.

Vi stack dig i foten för att få fram några droppar blod. Ett blodprov för att hitta var kromosomfelet satt. Och vi väntade, och väntade. Men det var för litet för att se, så provet skickades utomlands. Och tillsist, i ett laboratorium i Tyskland hittade man pusselbiten som hamnat fel. En liten, liten kromosomavvikelse i din x-kromosom.

En kromosom rymmer en väldig massa gener och varje gen rymmer en oändlig massa bokstäver, aminosyror, som bildar proteiner. Hur många hundra forskningsrapporter och artiklar jag än läst för att förstå så förstår jag ingenting.

Och det var där, i en av de allra minsta beståndsdelarna i livet som det blev fel. Ett C blev ett T. En pyttepytteliten bokstav i livets pussel bytte plats. Bara sådär. Sånt händer ibland.

Men just där var det alldeles särskilt viktigt att inte ett C blev ett T. Precis där betydde T stopp. Det blev error och så avbröts hela informationen till det som skulle bli ett viktigt protein. Ett protein som hade som just sitt specialområde att se till att nervtrådarna i hjärnan hamnade rätt. Utan information åkte de vilse i ditt lilla huvud. Visste inte hur de skulle göra veck på din hjärna, så den blev alldeles slät. En hjärna byggd på ett alldeles eget sätt.

En på hundra tusen föds med Lissencefali, slät hjärna. Hos ungefär tio procent av dessa finns orsaken i x-kromosomen och kallas DCX. Tio procent av hundra tusen. Det blir en på miljonen. Jag tittar på dig, du vackra lilla barn och undrar så det gör ont i bröstet vem du hade varit idag, om bara det där lilla C:et hade hamnat där det skulle. En nyfiken ettåring i full färd med att upptäcka och förundras över omvärlden.

Men på min fråga kommer jag aldrig få något svar. Livet tog den lilla, lilla pusselbiten ifrån dig. Ett C som blev ett T. En nymutation. Slumpen. Den enda förklaring vi fått. En förklaring som mitt medvetande inte klarar av att greppa. Ett C som blev ett T. Så många gånger har jag sagt den meningen tyst för mig själv. För att försöka förstå det som inte kan förstås. Livspusslet som gick snett. Ett C som blev ett T. Två bokstäver som bytte plats. Kunde du inte ha fått lite dyslexi istället...

Helt snurrat runt på dygnet

Honungspojken har helt snurrat runt på dygnet. Vid tolv-ett-tiden nåt brukar han somna. Härom kvällen somnade han klockan 03.10. Ganska så sent med tanke på att han är så liten.

"Du är jätteliten" brukar vi säga till honom, så han ska förstå att det inte är okej. "Du är inte ens ett år! Bebisar brukar sova för länge sen vid den här tiden." Men han bara jazzar på. Det känns inte riktigt som att han bryr sig.

Ikväll ska jag och Honungspojkens pappa ut på galej. Någon slags överraskning har han visst ordnat, jag har ingen aning om vad. Får se om vi hinner hem innan klockan tre så vi får natta Honungspojken. Eller om farfar och faster hinner före.

Stela små armar och ben

Fotortoser är till för att hindra att fötterna fastnar i utsträckt läge. Nästa steg blir att gjuta ett ståskal. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har nyss varit här med linjal och mätt kroppsvinklar och rörlighet (CPUP) och allt såg bra ut. Och vi fortsätter som förut: Vi stretchar och böjer och stretchar och böjer Honungspojkens små armar och ben.



Men han är inte ensam om att ha stela små armar och ben. Kanske minns ni hur det gick för Nalle Puh efter den där gången då han försökte hitta honung uppe i ett träd med hjälp av en blå ballong?

"Hans armar hade blivit så stela av att hålla i ballongsnöret så länge, att de fortfor att peka rakt upp i luften över en vecka, och var gång en fluga slog sig ner på hans nos, måste han blåsa bort den. Och jag tror - men jag vet inte säkert - att det är därför, han alltid kallas för Puh."


AA Milne E H Shepard


Den som vill veta varför Honungspojken är uppkallad efter Nalle Puh kan läsa om här. Och det har ingenting alls med flugor att göra.

Idag ska jag visa er något tufft

Hej, Stålmannen här! Idag ska jag visa er något tufft, som bara riktiga hårdingar klarar av: Jag ska gipsa fotortoser.


Nämen..?


Ha ha ha! Knästrumpor? Det är ju tok-gay!


Vilket skämt! Det måste vara ett skämt... Säg hej till publiken!


Då kör vi.


Kletigt värre.



Färdigfotat för idag. Slutresultatet får ni se efter jul.

Är det inte det ena...

Just nu är vi så glada att Honungspojkens epilepsi är lite mer under kontroll. Men samtidigt har han fortfarande sin envisa hosta kvar. Han rosslar nåt alldeles oerhört och sväljer fel och har sig, så att man ständigt måste hjälpa honom. Är det inte det ena så är det det fjärde. Livet blir lätt så när man har ett barn med funktionshinder.

Vi har överhuvudtaget haft ganska mycket sista tiden så jag har inte hunnit med att svara på era kommentarer, även om jag läser allt ni skriver. Men som alltid så betyder era rader så mycket mer för oss än ni kan tro! TACK!

En fråga som jag fick tänkte jag iallafall svara på här i bloggen, och det är Petra som undrar:

"Du skriver att han den sista veckan knappt har haft några synliga anfall - är det så (eller har varit så) att han får anfall med några dagars mellanrum?"

Svar: Jag ska försöka förklara lite hur det är, även om det här med epilepsi är hur krångligt som helst. Vissa dagar får Honungspojken säkert femtio anfall per dag. Anfallen ser väldigt olika ut. Det kan t ex vara att han stannar upp och försvinner bort med blicken en stund, blinkar utan uppehåll, eller fladdrar med ögonen. Eller så blir han stel i kroppen, slår ut med armarna på ett speciellt sätt, eller darrar lite med käken. Anfallen stör honom, men de flesta anfall går över av sig själva.

Honungspojken har inte haft så många såna där anfall som man kanske tänker på när man hör om epilepsi - stora anfall där man faller ihop medvetslös och bara skakar i hela kroppen och tuggar. Men under augusti hade han en massa jobbiga anfall som inte gick över av sig själva, utan det behövdes stesolid för att bryta anfallen. Från september och framåt har vi sluppit dem, även om vi ständigt måste vara beredda och ha med stesolid vart än vi går.

De av er som följt oss från början minns kanske att Honungspojken i våras hade en fruktansvärd form av epilepsi som kallas "infantil spasm". Den tog bort nästan alla hans förmågor och krävde tung behandling med kortisonsprutor i benet en månad. Hur vi orkade oss igenom den tiden minns jag inte. Tack och lov hjälpte behandlingen den gången och vi "fick tillbaka" vår Honungspojke.

Honungspojkens epilespi kallas "svårbehandlad" och det betyder att han alltid kommer att behöva epilepsimedicin. Medicinen kommer aldrig att kunna behandla bort den helt, vilket är möjligt för många med epilepsi. Man kan säga att Honungspojkens hjärna är annorlunda byggd och själva konstruktionen innebär att man har epilepsi. Epilepsin ändrar också karaktär allt eftersom.

Just nu är vi iallafall inne i en väldigt bra period. Och det är ju förstås alldeles underbart. Särskilt som det börjar dra ihop sig till ettårskalas!

Vi har höjt och höjt och höjt

Sådärja! Hela hösten har vi försökt hitta rätt dosering på Honungspojkens epilepsimedicin. Vi har höjt och höjt och höjt sedan ambulansfärden i augusti. Nu äntligen har vi hittat rätt!

Mer än fyra gånger så hög dos som i augusti, men också en helt ny kille med pigga ögon som tittar fram bakom allt sprak. Sista veckan har Honungspojken knappt haft några synliga anfall och det är helt otroligt. Nu får vi njuta och hålla tummarna att det håller i sig ett tag.

Små och stora lussebullar

Första advent kom av sig något med vår lille sjukling här hemma. Hostan håller i sig, men febern är borta. För att skapa lite mer julstämning kommer en bild från när mormor var här och bullade upp i frysen.


Små och stora lussebullar

Det verkar gå åt rätt håll

Honungspojkens kinder är rosiga, pannan fortfarande lite för varm och han hostar som en hel karl. Men han är betydligt piggare nu och har fått tillbaka aptiten, så det verkar gå åt helt rätt håll. Tack alla ni som tänker på oss!

Under småtimmarna

Om inatt.

Det är fredagnatt och klockan är 02.30. Vi kliver in i en taxi. Det hade kunnat vara på väg hem efter en helkväll på stan. I ett annat liv. Istället är taxin på väg till Barnakuten. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det vet vi ju redan.

Honungspojkens feber steg plötsligt helt okontrollerat till 39,5 inatt, trots både alvedon och ipren. Hans lilla panna var brännhet och han började feberyra och fick frossa samtidigt som pulsen skenade. Vi fick rådet att åka in.

Bilen var kvar på jobbet, så det var bara att ringa taxi. Sedan satt vi där på Astrid Lindgrens Barnakut under småtimmarna. I exakt samma rum som för ett par helger sedan, då vi firade Farsdag där med att försöka hitta orsaken till Honungspojkens feber.

Det är såna stunder av väntan, i såna där kala rum som overklighetskänslorna kommer över en. När man sitter där trött och bläddrar i en tidning och för en stund glömmer var man är. Tittar upp på klockan och väntar på doktorn, väntar på provsvar och undersökningsresultat. Tänker nä, nu skiter vi i det här, nu åker vi hem och har det som vanligt igen. Eller vanligt och vanligt, men ändå... Då var vi livrädda att det var lunginflammation, men den gången var det ingenting och febern försvann efter ett par dagar.

Den här gången vet vi inte riktigt än. Verkar som något mer än bara sprutan, men undersökningen visar ingenting. Inte än iallafall, även om det är lite för tidigt att andas ut. Efter några timmar får vi åka hem, med instruktioner om högre doser alvedon och att återkomma om han blir sämre. Vi ringer efter taxi och kliver in, med Honungspojken hängandes över axeln, insvept i en filt.

Vid sextiden på morgonen ligger vi åter hemma i vår säng. Jag är yr och illamående av trötthet efter en hel vaknatt fylld av oro, tömd på sömn. Jag sover ett par timmar, sedan tar febern ny sats igen. Med den får vi en varm, svårtröstad och hostig Honungspojke och så håller dagen på.

Men så ikväll kom ett par vänner hem till oss och vi hade en riktigt trevlig kväll. Så dagen blev ganska bra ändå, trots allt.

Koll på temperaturen

Idag var det dags för Honungspojken att få sitt andra vaccin mot svininfluensan. Inga nya lockar har dykt upp på huvudet ännu. Däremot lite feber, precis som sist. Så nu är det till att hålla koll på temperaturen och ge alvedon så att inte kramperna tar fart. Honungspojken hjälper till så gott han kan.

Pipande Björnen del två

Ni kanske undrar hur det har gått med Honungspojkens björnfobi efter leken som gick överstyr?

Efter timmar av träning har Honungspojken äntligen insett att han är mycket större än Pipande Björnen. Härom kvällen tuffade han till sig rejält och vågade för första gången skratta björnen rätt upp i ansiktet.

Tankar om FN:s Barnkonvention

Idag firar FN:s Barnkonvention 20 år. För länge sedan, i något som känns som en annan tid, ett annat liv arbetade jag med just den. Med att sprida information om barnets rättigheter. Med en upprördhet över orättvisor som drabbade barn runt om i världen och här i vårt land. Inte kunde jag ana, där jag stod med mitt engagemang, att jag en dag skulle få ett barn berövat på den allra mest grundläggande rättigheten av alla:

Rätten till liv och överlevnad
(artikel 6 i FN:s Barnkonvention)

• Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.
  
• Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Jag förbannar och gråter över orättvisan i livet som med sådan grymhet tog ifrån mitt barn så mycket av honom själv, från hans enda liv.

Samtidigt är jag tacksam för den sjukvård vi får i vårt land. Jag är tacksam över alla kärleksfulla människor vi är omgivna av. Och framförallt är jag tacksam över att vårt lilla mirakel finns här med oss.

Mycket har hunnit hända

Mycket har hunnit hända under bloggpausen. Honungspojken har vaccinerat sig. Och så har han permanentat håret.

Vackra bilder

När Honungspojkens pappa för en tid sedan skrev sitt inlägg i bloggen fick vi helt underbar respons av er läsare.

En av de som hörde av sig var fotografen Juliana Wiklund som erbjöd sig att fotografera oss och Honungspojken. Förra veckan var hon här och fotade en för stunden trött liten kille. Hon tog så vackra bilder att jag och Honungspojkens pappa valde att göra ett undantag idag och vara med på bild i bloggen.





Juliana har nyss startat ett fantastiskt projekt "Essencevitae" som ni kan läsa mer om här. Där finns också fler bilder av Honungspojken.

För omväxlings skull

Det har hänt lite grejer sen sist. Honungspojken har fått en alldeles egen specialstol, en Pandastol. En möbel inte helt i plast - utan i blått järn för omväxlings skull.

En otymplig sak med breda ben, men oanade möjligheter. En stol som går att skruva, höja, rulla och luta åt alla möjliga håll och kanter. Så nu kan Honungspojken äntligen lämna sin plats på golvet och vara med där det händer.

Honungspojkens återkomst

Hej alla tappra som har väntat på Honungspojkens återkomst. Efter en välbehövlig paus för min del är Superkillen tillbaka:



Och tack för alla fina ord ni skickat på vägen!

En liten bloggpaus

Jag tar en liten bloggpaus. Här har ni en glad Honungspojke under tiden: