söndag 13 september 2009

Gästbloggare: Honungspojkens pappa



Jag är Hugos pappa och har blivit övertalad att gästblogga idag. Jag hoppas att jag inte skrämmer iväg alla läsare nu, men det är bara ett tillfälligt inhopp från min sida. Nästa vecka är allt som vanligt igen.

Den 16 december förra året föddes min son. En månad senare dog han. Det var i alla fall så det kändes när vi fick beskedet från läkarna. ”Er son har en helt slät hjärna som kraftigt kommer att begränsa hans utveckling”. Jag gick från att ena dagen ha ett helt friskt barn till att nästa dag vara förälder till en dödsdömd kille. Så kändes det då. Idag, åtta månader senare, finns samma känslor kvar, men inte lika ofta. Hugo är i allra högsta grad levande. Han lever bara ett annorlunda liv mot de flesta andra.

Innan jag blev pappa tänkte jag inte speciellt mycket på papparollen. Det som dök upp i tankarna då och då var jag och min son på en gräsmatta. Vi sparkar boll. Jag slår lösa, försiktiga bredsidor till honom och han sparkar yvigt och snett på bollen. Sedan står vi där och upprepar samma procedur om och om igen.

Ja, jag vet att det är klyschigt och ger låga poäng på jämställdhetsbarometern att dels tänka att jag skulle få en son och dels hoppas att han skulle gilla att spela fotboll. Men det var så jag tänkte då.

Nu i helgen har min pappa varit och hälsat på oss. Det händer inte ofta då han bor mer än 100 mil ifrån oss. Min pappa och jag spelade mycket fotboll tillsammans när jag var liten. Innan jag började spela fotboll satt jag mest och pysslade för mig själv. Ritade mina egna serier, samlade på plastdjur och lärde mig alla världens flaggor utantill. Sånt där som alla barn gör...

Min pappa var tränare för vårt fotbollslag. I tio år tränade han oss. Vecka ut och vecka in. Min pappa och jag bråkade en del. Hade olika syn på spelsystem eller laguttagningar. Jag kunde ibland tycka att det var jobbigt att ha pappa som tränare. Att aldrig få vara ifred.

När jag ser tillbaka på min fotbollskarriär (som avslutades på grund av bristande talang, skador och universitetsstudier) och framförallt min pappas insats som tränare kan jag ibland få dåligt samvete. Visst, min pappa (som tillhör den tystlåtna norrländska skolan) var väl inte världens mest frikostiga med beröm, men han fanns alltid där. Oavsett väder, oavsett om det var ”körigt på jobbet”, oavsett om det var 100 mil i buss till helgens bortamatch.

Hur många gånger sade jag tack? Hur många gånger berömde jag honom för en bra träning? Hur ofta fick han höra att han var en bra tränare?

Aldrig. Min pappa förtjänar en bragdmedalj för dessa år.

Just nu är vårt vardagsrum fyllt till bredden med olika pysselprylar från Panduro. Prylar som ska hjälpa Hugo med sin träning. Guldpapper och kartong finns i massor. Perfekt för en medalj. Kanske att jag snickrar ihop en själv till min pappa.

Jag kommer aldrig att bli min sons fotbollstränare. Jag och min son kommer aldrig att spela fotboll överhuvudtaget. Min son kommer aldrig att börja rita sina egna serier (eller twittra eller vad nu kidsen gör idag). Min son kommer aldrig kunna gå, sitta, stå eller prata. Kanske kan han framöver kontrollera sin nacke lite mer än han gör idag.

Min son kommer med stor sannolikhet dö innan mig. De flesta barn med hans diagnos lever inte så länge. Att veta att Hugo aldrig kommer uppleva saker som jag själv fått uppleva – bra som dåliga – gör något med en som pappa. Först och främst gör det ont. Riktigt ont. När andra pappor mitt i allt matande och blöjbytande kan frammana den där bilden av far och son som sparkar boll eller av lilla dottern som drar upp sin första fisk så tänker jag på min sons begravning. Inte bara ibland utan varje dag.

För några månader sedan var jag utomlands och träffade då en annan familj som har en dotter med samma diagnos som Hugo. Pappan i familjen beskrev hur han ändrats som person sedan han fått ett svårt handikappad barn. Hur det lättsamma i hans personlighet tonats ned eller till och med försvunnit och att hans ”normala” sinnesläge blivit mer melankoliskt. Just så är det för mig nu. Även fast jag ofta mår bra finns Hugos framtid, eller snarare brist på framtid, ständigt i mitt bakhuvud. Det gör att sorgen hela tiden väntar utanför dörren redo att knacka på och stiga in, utan att jag kan hindra den.

Nu är Hugo snart nio månader och när jag skriver det här mår han bra. Att Hugo mår bra är allt som betyder något. Jag vet att det nog gäller för alla föräldrar oavsett om man har ett handikappat eller ”normalt” barn, men för oss betyder det verkligen allt. Om Hugo mår bra mår vi bra (ibland i alla fall). När han mår dåligt mår vi dåligt (eller ännu sämre, vi mår ganska dåligt i största allmänhet).

Att Hugo inte kommer utvecklas som andra barn är något vi accepterat. Nästan i alla fall. Ibland kommer sorgen och bitterheten infarande och jag kan inte låta bli att tänka ”Varför vi? Så jävla orättvist!”.

Men jag försöker glädjas åt de små sakerna. Att Hugo ler (och det gör han allt oftare nu!). Att Hugo har en dag utan kramper. Att Hugo kan äta barnmat i burk. Att Hugo kan hålla uppe sin nacke själv. Att Hugo blir glad när jag pratar med honom. Att Hugo jazzar loss ordentligt när han får höra sin favoritlåt (det är Broder Jakob i instrumental version). Att Hugo blir lugn när han får ligga på mitt bröst.

Mina perspektiv och min syn på livet har helt ändrats efter att jag blev pappa till en gravt handikappad kille. Innan vi fick barn pratade jag och min fru någon gång halvt på skämt, halvt på allvar, om våra ”bra gener” (vi har narcissistiska drag, ja). Att få ett handikappat barn kunde ju bara inte hända mig. Det var något som hände ”de andra”. Men nu är det vi som är ”de andra”.

Några veckor efter att vi fått beskedet om Hugos diagnos läste jag boken ”Prins Annorlunda” av Sören Olsson. Den handlar om Sörens son som har Downs syndrom och berättar historien om hans liv. Nu konstaterade jag bara till Hugos mamma efter att ha läst de första kapitlen ”Vad är problemet? Tänk om Hugo kunda fått Downs syndrom istället”. Hade jag läst den boken innan vi fått veta om Hugo hade jag fått panik och tyckt att Sören och hans familj fått uppleva det värsta man kan uppleva. Alla perspektiv har kastats upp och ner. Nästan alla andra diagnoser än just Hugos skulle plötsligt kännas mer hanterbara. I teorin. Verkligheten är något helt annat, vilket även visar sig i andra halvan av boken som är fruktansvärt sorglig.

Med tiden har jag insett att alla som har barn med handikapp eller funktionshinder eller utvecklingsstörning eller vad man nu kallar det har sina sorger och sina problem. Det handlar inte om vem som har ”värst” diagnos. Det finns alltid någon som rent objektivt har det värre, men det spelar ingen roll. Har man ett barn som har någon form av diagnos är det tufft. Det är mycket tårar och mycket ilska. Men också mycket glädje. För på samma sätt som jag ibland känner att det här året varit det värsta i mitt liv så har det också ofta varit det bästa. Alla stunder med Hugo när han ler och mår bra uppväger nästan all sorg. Nästan.

Det som dyker upp nu i mina framtidsdrömmar är inte jag och Hugo som spelar fotboll. Nu ser jag istället hur jag kör Hugo i hans rullstol. Solen skiner. Hugo skrattar. Vi är på väg till Hugos favoritstund på veckan. Ridning. Hugo ligger fastspänd på hästryggen och skrattar med hela kroppen när han får skumpa runt sakta, sakta. Fotboll är ändå överskattat.

Min son är nu min absolut största idol. Han är en sådan enorm kämpe. Han är nästan alltid nöjd och glad. Trots att han fötts med tuffast möjliga förutsättningar, med en liten hjärna som ständigt utsätts för kortslutning i form av epileptiska anfall. Trots att han får sanslöst starka epilepsi-mediciner varje dag. Trots att hans tarmsystem inte fungerar som det ska. Trots att han får träffa sjukvårdspersonal varje vecka och trots att han har problem med sin andning och ofta, ofta rosslar precis som någon riktigt förkyld. Men han är ändå nöjd och glad och kämpar så. För det är han min idol.

Hugo gör det så bra bara genom att finnas till. Jag blir aldrig arg på Hugo. Hur skulle jag kunna? När vi fick beskedet om Hugos diagnos så lovade jag Hugos mamma att vi skulle göra hans liv så bra som möjligt oavsett hur långt eller kort det än skulle bli.

Jag fick alla förutsättningar med mig. Hugo fick inga. Det vi har gemensamt är att jag fick en pappa och mamma som älskade mig och ställde upp för mig oavsett vad. Det har Hugo också.

Hugo kommer aldrig kunna läsa det här. Jag hoppas att han i alla fall känner den kärlek som han får av sina föräldrar varje dag. Vi försöker så gott vi kan göra hans liv så bra som möjligt.

Jag älskar dig mest av allt i hela världen.

/Din Pappa

136 kommentarer:

Liza sa...

Oh, så fint skrivet!!
Man känner pappakärleken stråla!

Varm styrkekram till dej och din fru och framförallt till Honungspojken!

jenny sa...

Tack för ett underbart inlägg.
Mina tårar rinner fortfarande. Ta hand om varandra....

Erika E sa...

Du har absolut inte skrämt bort mig, vilket underbart inlägg.
Jag kan inte tänka mig hur det är att leva med ett barn som man inte vet hur länge det ska klara sig men jag hörde en kommentar som är så passande för alla föräldrar. Min kusin omkom tragiskt i en trafik olycka för en månad sen och hans mamma fick höra det här: "Föräldrar håller sina barns händer för en tid
men deras hjärtan för evigt" och det passar till alla föräldrar varesig man har ett frisk eller sjukt barn. Min kusin var den possitivaste människan jag vet och han levde efter: "Lev NU
LEV I NUET.

DET FINNS INGEN DÅTID ELLER FRAMTID, LEV NU, LEV I NUET OCH NJUT AV DET, TÄNK INTE SÅ MYCKET.

DET E NU VI LEVER...."

Vi alla borde nog försöka leva lite mer i nuet och ta vara på alla dom fantastiska stunder man har med varandra så som ni gör med Hugo.

karibien sa...

Så otroligt sorgligt

och så otroligt naket, rörande och vackert skrivet

Plötsligt får jag lust att leta i skåpen efter guldpapper. Du förtjänar en medalj, du också

Aida sa...

Aj mitt hjärta...jag önskar jag kunde skriva något som tröstar men jag finner inga ord. Ni är jätte bra föräldrar med en underbar liten son och jag önskar er all lycka.
Hoppas du gästbloggar fler gånger, intressant att få höra från dig, och hur det känns att vara pappa till Hugo.

Kram på er allihop

saom sa...

Herregud vad fint. Och sorgligt. Men mest fint. Hugo ska vara glad som har dig. Och du för att du har honom, förstås.

jerkernilsson74 sa...

Så vackert och fint skrivet!
Skynda att älska...

Hemliga damen sa...

Tack för ett underbart vackert och känslosamt inlägg. En sak är i alla fall klar - Hugo kunde inte ha bättre föräldrar. Hugo har tur.

Beatrice sa...

Underbart fint skrivet! Tårarna rinner.... Som mamma till ett barn med ett mycket svårt hjärtfel så förstår jag lite vad du menar, även om jag inte på något sätt vill jämföra! Honungspojken har fått de bästa föräldrar han nånsin kunde fått!

Solen i mitt liv sa...

Skriv gärna mer en annan gång!

Anna sa...

Mycket vackert skrivet. Hugo kan inte läsa det - men han kan känna det, all den tid han kommer att ha på jorden.

Smulan sa...

Det du skriver berör så otroligt mycket. Finner inga andra ord. Sitter här med gråten i halsen. Önskar er all lycka. All lycka ni kan få! Kram Lisa

Em sa...

Vad fint skrivet! Den här bloggen visar verkligen hur mycket ni kämpar för att Hugo ska ha det så bra som möjligt.

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Vilket underbart inlägg. Så sorgligt, så kärleksfyllt, så glädjande och så äkta.

Tack! ♥

Patrik sa...

Vilken söt liten solstråle ni har!

Tizzel sa...

Tack! Tack både Honungspojkens mamma och Honungspojkens pappa för att ni skriver så fint om er vackre son!
Mina hår reser sig på armarna när jag inser vad ni måste gå igenom. Men jag ler också åt bilderna på det fantastiska barn som syns på bilderna, och åt hur ni har KÄRLEKEN!!!
Varma tankar till er alla!

Kim P sa...

Vilken tur Hugo har som fick er som föräldrar :-).

åsa sa...

Så vackert och känslosamt skrivet, tårarna bara rinner på mig...
Vilken tur, att Hugo fick er som föräldrar, som har så mycket kärlek att ge honom.
Tack, för att ni delar med er utav er vardag tillsammans med er goa pojke.
Ha dé!/Kram

Jenny sa...

Så fint du skriver om kärleken till din fina son! Jag känner er inte, men tänker ofta på er. Det är omöjligt att sätta sig in i den situation ni befinner er i, men jag känner med er och gläds åt att få följa Hugo och hans mamma och pappa. Ni berikar, berör och skänker styrka. Många kramar till er alla tre. Jenny

Camilla sa...

Tack för ditt fina inlägg, det går inte att ta miste om den enorma kärlek och respekt som finns i ert liv. När min lilla Ida var som sjukast tyckte jag det var så svårt att se henne plågas av smärta och dumma mediciner, hon kunde inte prata då och det var så frustrerande att känna sig så hjälplös. Jag var så rädd att hon skulle tro att vi svikit henne eftersom vi "lät" henne må dåligt. Min poäng är iallafal att en klok läkare sa då till mig att särskilt med små barn så räcker det att dom ser/känner att sina föräldrar är där, för då vet dom instinktivt att då är dom trygga. Det hjälpte mig så mycket att tänka så. Hoppas du förstår vad jag menar. Kram

Kim sa...

Jösses, så fint du skriver! Jag tycker ni är fantastiska.

Sofie sa...

Hejsan Honungspojkens mamma och pappa!
Hittade hit genom Kims blogg på bloggfamiljen och kan konstatera att hon hade rätt - detta är en otroligt gripande blogg. Jag tror dock inte att jag kommer fortsätta läsa, det blir så smärtsamt då. Gör så ont att se så mycket smärta...men jag ser naturligtvis all glädje och lycka också!

Hur som helst... Jag önskar er från det innersta i mitt hjärta, Lycka och Kärlek. Hoppas det går så bra som det kan gå. Att han en dag kommer få rida kanske! :) KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM på er, från lilla mig!

Malin sa...

Vilken styrka ni måste ha alla tre! Man känner både sorgen och glädjen i ditt inlägg.

Kramar till er!

Caroline sa...

Ett väldigt vackert inlägg.

Imsavimsa sa...

Vad bra att ni har varandra och kan sätta ord på sorgen och smärtan. Det kommer att göra er ännu starkare och på det viset ännu bättre som lille Hugos förälrar. Känner precis som du att varför vara så rädd för Downs, för i jämförelse finns det mycket värre syndrom att vara rädd för. Många ds-barn utvecklas mycket fortare än vår son och har mycket färre fysiska besvär.

Kämpa på och njut när det går bra och glöm när det går sämre. Kram till dig & Hugos mamma!

Hillevi Wahl sa...

Så otroligt vackert och fint. Och er lille Hugo är så himla go och fin på bilden. Ni är fantastiska. Glöm aldrig det. Hugo kunde inte ha fått ett par bättre föräldrar.
(Och jag har bloggat om sidan:
http://www.hillevi.nu)

Varma hälsningar
Hillevi Wahl

Stort A sa...

Tack för fin läsning.

Anonym sa...

Så fint du skriver! Tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag har också en Hugo som just blivit fyra år. Jag sitter och håller hårt i honom just nu. Det är så lätt att ta varandra för givet...

Er historia och ert livsöde har gripit tag i mig. Det märks hur mycket ni älskar er son och hur mycket ni kämpar för att Hugo ska få det bästa liv som är möjligt med tanke på allt.

Ni finns i mina böner!!

Kram L

Spettan sa...

Välkommen till bloggvärlden Honungspojkens pappa - och vilken entre :).

Tänker ofta själv på mycket av det du skriver. Har ju en son med en mycket ovanlig kromosomavvikelse (2 till i hela världen)som är lite drygt ett år idag och när jag tänker tillbaka på året som har gått så ser jag bara alla sorg och all oro. Jag undrar var tog glädjen över detta lilla barn vägen. Det känns inte kul att sörja ett barn som fötts, utan man vill ju glädja sig och njuta. Idag kan jag glädja mig och njuta, men för mig har det tagit ett år, ett förlorat år...Så skönt att höra att ni tar vara på stunden, jag vet att det inte är lätt.

Massor av kramar till hela familjen

Gråa musen sa...

Ge mig gärna långfingret. Men min önskan är bara. Var inte bara ledsna över att Honungspojken ska dö. Glöm inte att vara överlyckliga för att han lever just nu. Titta på själva ljuvliga ungen. Han är ju glad varje dag. Ingen kan veta hur länge han bor hos er. Men alla vet att han bor där just nu. Han själv verkar vara precis lika lycklig som alla andra. Inte sörjer han. Han lever. Älskar och är så lycklig. Tänk. Viken gåva ni har fått. Möjligheten att leva tusen dagar i en dag. Tänk vilken gåva att just ni har fått så många dagar med just den finaste av alla eran egen honungspojke. Tänk inte att han kommer att leva alldeles för kort. Tänk att han kommer att leva så många underbara dagar att ni aldrig kommer glömma en enda.

Emma sa...

Att honungspojken har en underbar, stark och kärleksfull mamma har jag förstått när jag läst bloggen. Men nu förstår jag att hans pappa också är sådan och världens bästa pappa till honungspojken.
Vilken tur han har (mitt i all otur) som har föräldrar som er!

inteutanmindotter sa...

Helt fantastiskt skrivet! Alla känslor finns...er son har världens finaste föräldrar! Det är det som räknas; att man har varandra!!!
Kram!!!

LillaBarn sa...

Hej Hugos pappa! Jag har följt lilla Hugos resa genom den här bloggen från allra första början. Jag har alltid förundrats över vilken makalös mamma Hugo har, och nu kan jag även förundra mig över en lika makalös pappa. Livet blir ju inte alltid som man planerat, och skrapar man lite på ytan så har nog väldigt många gått igenom kriser av olika slag. Men alla lyckas inte landa på fötterna såsom ni tycks göra gång på gång. Beundransvärt, och tur för lille Hugo i all otur. Tänk om han hade hamnat hos föräldrar som inte var av samma kaliber som er, då blev det ingen framtid alls för honom. För hur det nu är så har han ju faktiskt en framtid hos er, den är kanske annorlunda och inte lika lång som många andras, men med sina förutsättningar den bästa framtid han kunde få. Hugo kanske aldrig kommer att läsa böcker eller förstå en massa ord, men kärlek är ett språk alla förstår. Och han formligen badar ju i kärlek!!
Och hur det är att leva med vetskapen om att ens barn sannolikt kommer lämna en i förtid, vet jag inte och det är något jag innerligen hoppas få slippa uppleva. Önskar jag kunde skicka en guldmedalj åt er båda, men den enda medaljen jag har är ett ridborgarmärke jag fick när jag var tio år gammal. Tack för ditt inlägg, jättefint skrivet. Och tack till Hugos mamma som skriver så fint varje dag. Och tack till Hugo för att han finns och mår bra! Kram (Och förlåt att det blev så långt, fast jag skulle kunnat ha skrivit ännu längre...)

Marie sa...

Otroligt fint skrivet!

Veronica sa...

Vi tänker på er !
Kram Veronica & Peter

Doktoranden sa...

Så väldigt vackert skrivet. Kärleken man känner till sina barn överstiger allting annat.

Ta hand om er.

Sören Olsson sa...

Tack Honungspojken pappa (och mamma också för den delen)

Det är så svårt att sätta ord på smärta.
Den finns där och den blir inte mindre av att man inte låtsas om att den finns.
Din berättelse är så fyllt med uppriktig kärlek till er Hugo - och vad kan man egentligen mer ge sina barn?
Normalstörda eller störda.

Det du beskriver är på många sätt liknande som vi många går igenom och du gör det på ett så fint och varmt sätt att man genom dina ord känner hur innerligt du älskar killen i din famn.

Vad vet vi om livet?
Man får följa med och göra det bästa av stunden som vi har. Just nu.
Oavsett om det lätt låter som en klyscha.

I dag ska jag föreläsa om min annorlunda prins i Varberg.
Tar med mig din berättelse intill mitt hjärta när jag pratar i dag.

Varma kramar till er alla tre.

Ta hand om er!

Freja sa...

ojojoj vilket gästinlägg! Tror inte att nån lämnades oberörd! Sitter själv med gråten i halsen. Man känner igen sig i så mycket av känslorna som du beskriver, trots att vår tjej inte har det på långa vägar lika tufft som hugo.

All respekt till er familj, jag läser bloggen varje dag och hejar på er!

snabelu sa...

Vilka fantastiska rader om er son! Jag känner nu att det finns hopp om att klara vilket medicinsk hinder som helst... All kärlek och styrka till er!

Anonym sa...

Så fint och starkt skrivet! Tror ingen kan föreställa sig vad ni alla i familjen går igenom! Må Hugo få vara glad alla hans dagar!!

Stor kram till er alla!

Marika. sa...

Hugo har tur som har så underbara föräldrar!

Kramar...

Elin - Ett hus till oss sa...

Så JÄTTEFINT skrivet!

Anna sa...

Hej

Jag blev tipsad om er sidan från en mycket kär vän jag har. Hon skrev att vi nästan hade samma historie och när jag började skumma igenom bloggen inser jag att ni har gått igenom mycket som vi har. Zaphir min dotter har ingen slät hjärna utan hålrum och saknad hjärnbalk och massa annat som inte ser bra ut. Hon har dessutom väldigt svår ep och haft om hon inte har igen infaltim spasm och har som ni legat inne på astrid lindgren på eeg koll.

Såg eran bild på medicinen och kände igen alla mediciner förutom en. Vi går också på topimax, fenobernital, sabrolex, zantac fast vi går oxå på zonegran och sen andra mediciner för astma. Jag har inte vågat läsa igen allt för jag är rädd att det kommer knäcka mig men jag ville bara skriva en liten hälsning och en kram. Vi lever också i ovissheten, blir hon 1 år eller 20 år och den ständiga tanken När tar resan slut och rädslan för att hon skall bli sjuk för de kan innebära ett avslut som man inte vill ha? Åter igen kram och ha de så bra.

stina sa...

Så fint skrivet tårarna rinner,Eran Honungspojk måste ha värdens bästa föräldrar.Jag kan tycka att ni förtjänar varsin guldmedalj,förstår hur jobbigt det kan vara med alla Ep anfall eftersom jag själv har en kusin som har svår ep..Ger er ev varm kram och hoppas att ni får många lyckliga studer med eran vackar poj..//stina

cpmamman sa...

Tack Hugos pappa för ett fint inlägg.

Du måste komma tillbaka.

Malin sa...

Tårarna rinner så jag knappt kan läsa...så otroligt vackert du talar om din son. Man kan känna din kärlek och din sorg, men också din lycka.

Jenny sa...

Det finns många som förtjänar en guldmedalj, miljontals fler än de få som faktiskt får en.
Efter att ha läst din text önskar jag att jag kunde knåpa ihop en riktigt stor en & skicka till dig, din fru och er lille son.

Du skriver så fint, naket och gripande att det skär i hjärtat.

Catrine sa...

HJälp vilket underbart inlägg. Jag har själv en pojke som har down syndrom och jag brukar vara inne och läsa er fantastiska blogg. Er lilla honungspojke är så vansinnigt fin och med sitt underbara leende så ger han er nog allt en liten kick av energi emellanåt. Det är svårt att kämpa i motvind, men underbart att se de små framstegen som sker från dag till dag. Kämpa på lilla honungspojken och mamma och pappa
KRAM Catrine

S sa...

Jag tror att den kärlek man känner för sina barn är helt obeskrivlig, om man är någorlunda rätt ihopmonterad som människa. Och oron över hur det är och kommer att bli finns där oavsett vad.

Och det våra pappor gjorde för oss, vi fullfunktionsexemplar..., byggde på vad de trodde på och den kärlek de ville förmedla till oss. På deras, ofullkomliga sätt. Visst förtjänar de och våra mammor medaljer.

Livet är i många stycken oförutsägbart och de överraskningar som inträffar är just avvikelser från det vi väntat och förväntat oss.

Den kärlek du och ni ger Hugo och det och ni du gör för honom är allt i hans värld. Så är det att vara förälder.

Pia-Karin sa...

Tack för ett oerhört fint inlägg! Tårarna rinner.. vilket är ett mycket högt betyg.

emma sa...

Det du skriver griper verkligen tag i hjärteroten. Allt, allt gott till er och er vackra Hugo!

Natasja sa...

Nämen människa!! Vilken gåva du har!
Du skriver verkligen från hjärtat och du berör mig väldigt mycket med dina ord.
Jag önskar jag var så bra på att skriva som dig.

Du är så stark och din kärlek ska du se att Hugo känner och vet om. Jag beundrar dig och din fru och Hugo! Ni är så starka!

Har själv en son med epilepsi, utvecklingsförsening och språkförsening.
Stor kram till er alla tre!!
//Natasja med Izabelle och Mino (Mino som har ep mm)

anna s sa...

Pappa, gör en medalj till din far och sedan en varsin stor fin till dig och Hugos mamma! Det är ni mer är värda.
Jag vet att ni kämpar och vi är många som tänker på er och hoppas att dagarna fylls med så mycket nya positiva upplevelser och kärlek som det bara går.
Tag hand om er!

Kram,
anna

lalandakid sa...

Tack för ditt fina inlägg honungspojkens pappa!
Jag känner redan Hugo och hans mamma litegrann (genom våra bloggar)
och vet hur bra de är.
Inte förvånande att se hur fint du skriver också
;)

Gästablogga gärna igen,
det gillar vi!

Heja Hugo!

Sara sa...

Kom in på denna sida av en slumt men nu är jag fast. Jag önskar Er all lycka och min förhoppning är att Hugo kommer leva länge.
Jag har precis köpt boken Prins Annorlunda och ska börja läsa på den, såg att ni rekomenderade den.
Ha en fortsatt skön kväll!
Kram

Anonym sa...

Nu när jag ska skriva en kommentar ser jag se sista två raderna på ditt inlägg; "Jag älskar dig mest av allt i hela världen. Din pappa", och fast det inte borde vara möjligt rinner tårarna ännu fortare.
Jag kan inte tillnärmelsevis förstå vad ni går igenom, och är så ledsen för er skull för det som inte blev. Men lyckos den finaste Honungspojken för att han fick födas hos er! Jag är full av beundran för er förmåga att uttrycka er (båda två!), er styrka, och er bottenlösa kärlek till Honungspojken.
Massor, massor med varma kramar,
petra

Johanna sa...

Jag kan inte skriva någonting vettigt eftersom mina tårar rinner så hastigt nedför mina kinder.

Tack för att du delar med dig, tack för att ni delar med er!

sinnlighet sa...

Hugo är ett fantastiskt hjärtegryn, något av det sötaste jag har sett.

Vem som är riktiga vardagshjältar? Hugos fantastiska föräldrar - såklart!!

Agneta

Lilla L sa...

Wow, vilket inlägg - jag ryser....Vilken fantastisk familj Hugo har! Jag har själv en dotter med ds som är 15 månader. Jag håller inte riktigt med dig. Hennes funktionshinder innebär ingen sorg för mig. Men så valde vi också henne trots, eller ska man säga pga av hennes diagnos. Vi visste tidigt i graviditeten att hon skulle ha ds. Hon är det bästa som hänt vår familj.

Hoppas du kommer tillbaka och skriver mer!

Varm kram till er alla!

Helena

Anton Renberg sa...

Vad fint du skriver. Gick inte att slita sig från skärmen, inte förrän det började lukta bränt i köket! (Brände brödet i ungen...)
Tänker på er! Kramar!

Anton med familj

Malin sa...

Med varma tårar rinnande, kommer sorgen över min egen Hugo upp på ytan. Vad jag vet i mitt jhjärta att att våra barn är våra största gåvor, det vet också ni. Stor varm kram till er alla tre, hoppas verkligen vi kan ses en dag.

Karinko sa...

Tänk vilken styrka det finns i oss människor. I Hugo, som är så liten. Och i dig. Jag jobbar med barn som har olika former av funktionshinder, och dom barnen hamnar i alla sorts familjer. Och överallt ser jag den där oerhörda kraften. Jag har sett det så många gånger, men trots att jag har barn själv och intellektuellt sett kan förstå känslan, så upplever jag den inte. Det är den förtvivlade kraft som väcks hos en förälder som måste vara stark fast han/hon egentligen inte orkar.
Tack för att ni delar med er!

Lilla O sa...

Vilket inlägg. Du har fått massor av kommentarer och behöver kanske inte en till, men jag måste säga att det var fantastiskt. Vidarebefodrar det till en kär vän som också har en pojke som åker rullstol och älskar att rida.

Catrin sa...

Så oerhört vackert beskrivit av Dina egna känslor för Ditt älskade barn.

Anonym sa...

ojojoj..vilken klok pappa du är..och ack såå ödmjuk.Tack för bloggen honungsmamman..

Carina - den gråa pippin sa...

Underbara ord! Precis som många andra här har skrivit så går det rakt in i hjärtat.

Sköt om er allihopa

/Carina

Anonym sa...

Mitt barn dog före mig och jag vet att det är HEMSKT att veta om det och när döden väl kommer är man ändå lika oförberedd. Stundtals finns det inget som kan lindra smärtan även om vardagarna har börjat fått rutin igen. Allt känns nytt och annorlunda ibland nästan skrämmande. Trots detta så vill jag inte vara utan den tid jag fick tillsammans med Josefin, hennes liv var rikt trots hennes begränsningar och hon berikade även mitt liv och många i sin omgivning. Besök gärna min hemsida www.nublevdetsomenfest.dinstudio.seHälsningar Maggan

Madeleine sa...

Sanslöst välskrivet med en sådan stark känsla att det tar andan ur mig! Otroligt känslofullt och vackert, ord fulla av kärlek. Det går bara inte att sluta gråta, inte av sorgsenhet utan mina känslor svämmar över och måste torkas upp. Stor kram till hela Honungspojkens familj!!

Yllet sa...

Det här inlägget lämnade mig med tårar i ögonen. Både av sorg och av lycka.

Jag hoppas det bästa för Hugo och er familj. Att leendena blir fler än tårarna. Glädjen större än sorgen.

syster A sa...

Åh så fint skrivet. Hugo har sån tur, vilken underbar pappa han har (och mamma med såklart!)! Är alldeles varm i hjärtat just nu, känner såå med er. Vilken kärlek detta inlägg strålar av. En pappas kärlek till sin son. Så fin pojke ni har.

Kram Andrea

Charlotte sa...

Åh vilken gästblogg! Helt fantastisk. Man bara gråter och vill läsa mer och mer och mer, för du sätter fingret på vad många av oss läsare upplever eller har upplevt.

Honungspojken har föräldrar med bra tankar och fin formuleringskonst. Och stor förmåga att förmedla sin föräldrakärlek, till Honungspojken men även vidare ut i cyberrymden så att vi får en bild av den.

Tack, båda Honungsföräldrarna.

Malin sa...

Sitter och läser runt på bloggen och blir helt förstörd. Det är ingen nyhet för mig att barn föds med "konstiga" sjukdomar, och/eller att barn föds med livstimern påslagen... Men jag får ändå svälja och svälja, och till slut forsar gråten fram helt okontrollerat och jag blir faktiskt överraskad över min starka reaktion. Och så tänker jag på er- som har det fruktansvärda så nära så nära och jag multiplicerar min känsla med miljoners biljoner,för att ens komma i närheten av hur niska känna, och kan inte förstå hur ni orkar... Beundrar er med hela mitt mamma-hjärta, hoppas ni har många runt omkring er som stöttar, hjälper och tröstar. Att det finns föräldrar som ni ger mig hopp om världen.

Grodansmamma sa...

Åhh vilken pappa honungspojken har! Jag ser er framför mig i solen, pappa på två ben och honungspojken i en riktigt tuff rullstol.
Styrkekramar från Grodansmamma

MimmiG sa...

...många fina tänkvärda ord om den smärtsamma kärleken till sina barn...

Livet i träsket sa...

Hittade hit från Hillevi Wahls blogg och oj så mitt hjärta blöder. Tårarna har sprutat! Ni är helt underbara och Hugo så söt! Livet är verkligen grymt och orättvist ibland! Men ni verkar vara så underbara föräldrar!!! En jättekram från mig och jag kommer att fortsätta titta in då och då!

Anonym sa...

En stor varm kram med styrka och kärlek till er och er underbart vackra son! - Diana Käll

Jerry sa...

Fantastiskt! Jag har inte ord. Blir så berörd och tårögd av orden. Ni berättar om det som livet handlar om. Starkt!

Anonym sa...

Till hela familjen - vi vet hur det känns - tack för en fin blogg och tack för ert mod att berätta och dela med er.

Kram från en mamma med en gravt handikappad underbar son

T sa...

Hej honungspappa.
Jag håller inte med dig i allt.

Jag hittade hit via Bloggfamiljen.

Jag har också en son.
Född den 16 december.
Med funktionsnedsättning.

Tankar från Tina, söderöver

Micael Rombin sa...

Hugo kommer alltid att bära med sig din kärlek. Njut av varandras kärlek.

Kajsa sa...

En varm kram till Honungspojken och hans familj.

Anonym sa...

Ville bara säga att jag läst allt det fina ni skrivit, o rullat runt i de tankar ni skrivit ner. Ni finns i mina tankar alla tre o jag önskar er allt det bästa.
Energikramar/ A.

morethanwords.se sa...

Hej på er!
Jag heter Juliana Wiklund och är barnfotograf. Jag blev helt rörd av er blogg och undrar om jag skulle kunna bjuda er på en familjefotografering. Jag tycker att det finaste man kan ha förutom alla minnen är fina foto på er och barnet tillsammans.
Hör gärna av er om ni skulle vara intresserade!

Stor kram på er!
juliana wiklund
www.morethanwords.se

Anonym sa...

Hej!
Vill bara säga ni är helt underbara människor. Blir helt tagen att läsa dessa otroligt fina inlägg.
Kram till er alla tre
från en mamma/mormor/farmor Ulla

christina sa...

Vilket underbart gästinlägg! Jag läser och tårarna trillar, tårar av sorg och smärta men också glädje och tacksamhet.När nu livet kan vara så grymt, orättvist och oförutsägbart så är jag så tacksam över att både Honungspojken och Skalman har lyckats få de allra bästa föräldrar man kan få. Hopppas vi får se er snart igen. Många kramar till er alla tre från Skalmans mormor.

Anonym sa...

Blir så ledsen av att läsa detta. Var precis gravid med mitt första barn. I vecka 20 var jag på mitt första ultraljud och fick då veta att vårt barn hade "hjärnbråck". Mycket, mycket ovanligt. Händer cirka 7-8 barn i Sverige/år. Och precis som ni beskriver, så rasade hela världen samman. Allt var borta på ett ögonblick! Jag som hade ett friskt barn i magen - var helt plötsligt ett handikappat barn, som inte kunde leva utanför min mage. Går inte att beskriva med ord hur det kändes... Idag är det 3 månader sedan jag fick föda ut vår lilla flicka. Har varit en riktigt svår och jobbig tid i mitt liv. Men nu är jag på benen igen, och gläder mig till att bli gravid igen och få ett syskon till vår lilla flicka.

Anonym sa...

Hej,
Hittade just hit via en gemensam vän till oss, Anton Renberg. Så gripande du skriver! Själv har jag en son på drygt två år, så jag vet hur det är att få ett eget barn. Kan knappt föreställa mig sorgen ni bär på - men ser ju också all den enorma kärlek ni ger till er lilla honungspojke Hugo. Vilken tur för honom att han har fått så fina föräldrar som ni får ni tänka. Han kom till er för att ni kunde ta bäst hand om honom.
Kommer att följa er här på bloggen när det finns tid, hoppas det är okej. Och från och med idag kommer jag ofta att ägna er en liten varm tanke trots att vi inte känner varandra. Kämpa på och kramas mycket!
/Jessica Söderlund (Skellefteå)

Zebbes mamma sa...

Sitter här i matoset, doften av köttbullar och makaroner känns väldigt långt borta just nu. Min kille pratar med mej. Jag lyssnar inte.. Jag läser dina ord, jag läser dina tankar. Du beskriver så exakt det jag känner. Oavsett diagnos så är det så tufft att vara förälder... Du verkar vara en underbar pappa, och du... det går att spela fotboll med rullen... :)En som puttar på Hugo och du som ger en kärleksfull liten spark på bollen emot honom..

Tårarna bara rinner massor längs mina kinder. Hoppas du skriver fler gånger:)

Kram Mia

Leroy sa...

Bamsekramar till Hugo och alla föräldrar som gör allt och lite till för sina barn.

Tårar över att det inte finns någon rättvisa eller turordning.

Så fint skrivet.


Leroy

Livrädd med stil sa...

Blev otroligt rörd av orden, av känslorna och kärleken. Jag sänder mina varmaste tankar till er.

Anonym sa...

Styrkekramar till Er!

Anonym sa...

Tack för att du delade med dig, all kärlek till er!

FridaL sa...

Så ärligt & sorgligt men mycket kärleksfullt.

Masarinmamman sa...

Ni har fått den finaste av pojkar och han har fått de finaste av föräldrar.

Och ni har så många som följer er och känner med er. Jag vet inte hur ni känner för det men för mig var det underbart när jag genom Masarinmamman kom i kontakt med alla dessa fantastiska människor som finns i det här landet.

Jag både gråter när jag läser det här och glädjs för varje leende som Honungspojken ger.

Stor kram

vintageretroprinsessa sa...

Jag blir glad i hjärtat när jag läser Honungspojkens inhopp här i blogg världen,
så fint och så rätt i prick i mitt i hjärtat.

Alla min kärlek till er och erat vackra unika barn

Skalmans mamma sa...

Tack för ett underbart inlägg! Jag har kikat in och läst det flera gånger, varje gång med tårarna trillande. Jag känner så väl igen mig i dina tankar och känslor.
Hugo har en underbar mamma och pappa!
Kram till er alla tre

Anita sa...

Takk for at vi får lese bloggen deres! Jeg fant den helt tilfeldig og sitter nå og leser med tårene rennende... Ønsker dere alt godt og sender dere mange varme tanker!

Emma sa...

GRATTIS till Honungspojken/Hugo på 9-månadersdagen!
Massor av kramar
Emma och Albin

Fredrik sa...

Otroligt fint inlägg. Hoppas du väljer att skriva mer framöver.

Vi har själva precis fått en liten son med Downs syndrom och jag känner igen mig i mycket av det du skriver även om jag inte gör några jämförelser mellan er och vår situation i övrigt. Jag fastnade framförallt för det du skriver om dina framtidsdrömmar och jag tycker att du sätter fingret på vad det handlar om att vara förälder, inte bara till barn med speciella behov utan till barn överhuvudtaget.

"Det som dyker upp nu i mina framtidsdrömmar är inte jag och Hugo som spelar fotboll. Nu ser jag istället hur jag kör Hugo i hans rullstol. Solen skiner. Hugo skrattar. Vi är på väg till Hugos favoritstund på veckan. Ridning. Hugo ligger fastspänd på hästryggen och skrattar med hela kroppen när han får skumpa runt sakta, sakta. Fotboll är ändå överskattat."

Även om vi först blir föräldrar för vår egen skull är det ju i grund och botten för våra barns skull vi är föräldrar. Vi ska inte uppfylla våra egna drömmar genom barnen utan barnens drömmar ska uppfyllas genom oss. Värt att tänka på även i fallet "normala" barn men kanske något vi först kan lära oss på riktigt då våra liv berikas med ett "speciellt" barn. Bilden av Hugo skrattandes på hästryggen kommer jag att bära med mig och den bilden berättar så väldigt mycket om föräldrarskapet i stort. Tack!

Det betyder inte att jag inte blir glad om vår lille kille en gång i framtiden gläds lika mycket över Liverpools framgångar som jag själv...:)

Som sagt, hoppas du kommer att skriva mer framöver.

Mvh Fredrik

"You'll never walk alone"

Johanna M sa...

Jag blir rörd av de vackra ord som kommer ur ditt ädla pappahjärta! Jag kommer att fortsätta läsa den här bloggen och önskar er allt gott!

lilith sa...

att få med så mycket innehåll och känslor, du är helt fenomenal på att uttrycka och dela med dig. Det här var otroligt berörande...

Pernilla sa...

Finns ingen kärlek som är starkare än den till sina barn, friska som sjuka. Jag är säker på att eran Hugo känner det!
Varm kram från Pernilla

Nathalie sa...

Hejsan!

Jag har själv en som Theo 2, som är föddd med esophagusatresi long gap.Vi har det oxå rätt så jobbigt i våran vardag. Men det goda överväger det onda. När det är extra jobbigt tänker jag på detta:

Att få ett barn med en missbildningDela


På pricken! Fler en jag kan säkert känna igen sig..

Välkommen till Holland!

Då Du ska få barn är det som att planera en fantastisk resa till Italien. Du köper en hög med guideböcker och gör upp dina undebara planer: Colloseum, David av Micheangelo och gondolerna i Venedig.Du kanske lär dig nåra användbara fraser på Italienska. Allt är mycket spännande.

Så kommer då äntligen dagen! Du packar din väska och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: "Välkommen till Holland!".

"Holland ?!?" säger Du, "vad menar Du, Holland?Jag har chekat in till Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien."

Men det har skett en ändring av färdplanen. De har landat i Holland och där måste Du stanna. Det viktiga är att Du inte har rest till en förskräcklig, avskyvärd, smutsig plats. Den är bara annorlunda. Så du måste ut och köpa nya guideböcker. Du måste lära dig ett helt nytt språk. Du måste möta en hel grupp andra människor som Du alldrig skulle mött.

Det är bara en annorlunda plats. Det är ett lungnare tempo än i Italien, kanske inte så "tjusigt" som i Italien. Men efter att Du har hämtat andan så ser Du dig omkring och börjar att upptäcka att Holland har väderkvarnar, Holland har tulpaner.

Alla som Du känner har fullt upp med att resa till och från Italien och skryter om hur underbar deras resa har varit och resten av Ditt liv kommer Du säga "Ja, det var dit jag planerade att resa." Och smärtan över att det inte blev så, att den drömmen inte blev sann kommer aldrig att försvinna. Men om Du hela Ditt liv fortsätter att sörja över att Du inte kom till Italien, kommer Du alldrig att bli fri att njuta av allt det underbara, fina som finns i Holland!

Skrivet av en mamma till ett barn som föddes med en missbildning.

Anonym sa...

Till Honungspojkens pappa.))))
Underbart skrivet,
man kan nästan känna alla känslor av maktlöshet, sorg, vanmakt, bitterhet,men samtidigt kärlek, värme, omtanke,kamp viljan, kämparglöden.
Vilka härliga föräldrar Hugo har ock är säker på att han vet, ock känner er kärlek.
Kämpa på ock glöm inte ta hand om varann.
Tilly

På vår udde! sa...

Så otroligt fint skrivet! Det är du och Hugos mamma som skall ha den där guldmedaljen för att ni kan se glädje i allt det sorgliga! Jag önskar att er lille pojke får må så bra han kan, så att ni får njuta av er lilla sötnos!

/Helena

Anonym sa...

Tårarna rinner fast jag känner mig varm i hjärtat! Att få en sån fin pojke med ett så svårt handikapp gör att jag inte ens kan börja föreställa mig hur situationen är för er. Jag beundrar er för att ni skriver denna fantastiska blogg om ert liv med Hugo och delar med er av både den glädje och sorg han tillför era liv. Jag hoppas att den dagen kommer då Hugo kan åka i rullstolen och sedan få rida på hästen! En stor varm kram Anna Jillmyr

Katarina "amospersson" sa...

Hej!

Vi väljer inte våra barn utan det är barnen som väljer oss föräldrar.

Hugo, som är en mycket klok kille, han valde verkligen de bästa, allra bästa föräldrar han kunden få.

Ni är verkligen världens bästa föräldrar och ni förtjänar all beundran ni kan gå.

Massor med kramar till er alla från en familj i Jämtland,

Katarina "amospersson"

e-k sa...

Så fint skrivit Hugos pappa, jag läser och får tårar i ögonen. Jag jobbar med funktionshindrade barn och har även jobbar med multihandikapp och jag vet precis vad du menar med Hugos glädje i livet. Dessa underbara barn som har denna inneboende förmåga att kunna ge så mycket.
Och ja, ett trauma sätter perspektiv på tillvaron, jag vet.
Och Hugo har fantastiskt otroliga föräldrar, han kan inte utan att känna kärleken,

Kramar till er alla

Abbes pappa sa...

Jag klarar knappt att läsa här. Jag har sagt det förut till honungspojkens mamma. Det känns för mycket, lipsill som jag är.

Sedan jag såg på Bloggvärdsbloggen för några dagar sedan att pappan hade skrivit har jag vankat av och an utanför er blogg och inte vågat gå in i flera dagar. Så tog jag till slut mod till mig. Inte smart. Nu sitter jag på jobbet på reklambyrån med tårarna rinnande ner för mina kinder och hoppas att ingen ska se mig.

Otroligt fint skrivet av pappan. Ord som bränner och svider och känns igen. Även mina lättsamma sidor har slipats ner, till förmån för de melankoliska. Trots att jag kan spela lite fotboll med Abbe och trots att att han förhoppningsvis ska få dansa på min grav.

Jag önskar er all kärlek och lycka som finns att uppbåda. Och jag önskar Hugo alla världens hästar.

Tusentals kramar från Abbes pappa.

(ps. Hugo är ett fint namn. Jag känner en finurlig, tandlös sexåring som heter så. Men säg inte det till någon, det är hemligt. De flesta kallar honom bara storebror)

Ulrika Gabriel sa...

Så U N D E R B A R T fint du skriver!!!
Här sitter jag med tårarna forsande, snoret rinnande och en stor klump i hjärtat.
För till viss del känner jag igen mig. Men vi "hade tur", för vår son har "bara" Downs syndrom. Och i det här fallet är det BARA, inte minst i jämförelse med er son.
Men du tänker så klokt och fint.
Det är ju svårt att hitta någon mening när något sådant här händer i ens liv. Men jag tror ändå att det finns någon.
Er lilla fina Honungspojke finns hos er för att lära er något. Precis som min son definitivt har lärt mig och hans pappa en hel del om livet. Jag tror på en mening, även om det kan kännas fel och orättvist många gånger.
Ta hand om varandra!
Kärlek i massor från Ulrika som är mamma till Max med Ds.

Anonym sa...

Och ni är mina idoler, hela familjen.

Kram H

Suzy71 sa...

Det vi djupast känner... Lever i orden som aldrig blev sagda... Det är kloka ord jag fick på ett bokmärke av min syster i slutet av 80-talet. Tack för att du/ni väljer att berätta...Jag tror att det på något sätt blir lite som terapi både för den som lättar på sitt hjärta och den som läser... Kärlek! Tack!

J sa...

Tack för att du fick min sambo att påvisa sina känslor via hur berörd han blev av dina ord, som satte ord på hans känsla efter vi kämpat ett år med vår dotter med Catch22. Visst har man en annan grundsrämning, men man gläds för så mycket man annars bara skulle passerat förbi. Försöker få mina högstadieelever att också se omvärlden med andra ögon än den där man tar så mycket för givet och klagar mer än gläds i vardagen. Man önskar man kunde ha fått den här lärdomen och sen spolat till baka till förlossningen och få en nystart med så mycket tacksamhet som man skulle då ha. Hoppas att man får chansen att bli förälder igen...och vågar ta det steget...
Sköt om er kämpar!

Annika sa...

Vet inte vad jag ska säga.. jag beklagar att ni fått ett sånt besked. Det får en att tänka efter kan jag säga..man borde vara mer tacksam över allt och inte gnälla över småsaker som man ofta gör.
Jag tänker på er.
många kramar!
/Annika

kimzan sa...

Så fint, ärligt och rent skrivit!
Jag kan inte säga att jag förstår, för det gör man nog inte om man inte är i en liknande situation. Men jag känner yttersta empati för er! Dessvärre finns det inget jag kan säga eller göra för att underlätta er situation! jag ger er dock mina tankar o min kärlek! bamsekramar till er alla tre!

JIGARTALA sa...

Tack för detta fina inlägget, ni är fantastiska människor och jag blev så rörd när jag läste det.

Anonym sa...

Har en son med ett mycket mindre handikapp. Idag är vi inte mer berörda av det än att han har ett annorlunda utseende och börjar bli medveten om det själv, 9 år gammal.

hur ens världsbild kan ändras så totalt. De som var så hemskt gick att acceptera och vad var de alla ojjade sig om (precis så som jag ojjade mig innan om nån pratade om att få ett sjukt barn).
Jag kan riktigt se honungspojkens lycka i de lilla. De är vi som lägger sorgen i deras tillkortakommanden. Oftast är dom själv nöjda.

Kram till er och jag önskar er att varje dag blir mer lycka.

Denise sa...

Mina tårar bara rinner ner för mina kinder..så otroligt vackert skrivet, och ni är otroligt vackra människor och jag önskar er allt gott i framtiden och all lycka. Ni är mina idoler! Många kramar.

Nikki sa...

Tack!

Sitter här med tårar på min kind. Så oerhört vackert du skriver! Själv har jag en dotter med Downs syndrom och när hon föddes så tänkte jag på allt hon inte skulle kunna göra, jag grät och tyckte livet var hemskt. Med tiden kom jag att tänka allt mer på allt hon faktiskt kommer att kunna göra. Man lärde sig liksom att se det som var möjligt istället för det som var omöjligt. Er son har fantastiska föräldrar och han kommer få ett bra liv hos er, det tror jag varenda en av oss som läser bloggen kan skriva under på. Och er kille är en fantastisk liten kämpe! Ni kommer få ett fantastiskt liv tillsammans. Men ibland är det inte lätt när glädjen och sorgen delar plats i hjärtat på en. När man slits mellan hopp och förtvivlan. Jag önskar er ett underbart liv tillsammans!

Ninja Ister sa...

Åh, ni är så perfekta som föräldrar till Hugo, båda två!

Lena sa...

Så fint och naket skrivet.
Din son har den bästa pappan i värden (och också mamma så klart).

/Lena

Anonym sa...

Jag visste ju redan att Honungspojken har världens finaste mamma. Att han också har den bästa av pappor, gör att hans liv blir så gott det bara kan.

kram till er alla tre från Anna L

Norpan sa...

Så otroligt vackert och känslosamt skrivet! O vilken fin kille ni har! Som fler skrivit, även om Hugo inte kan läsa så kan han alla gånger känna er kärlek! Jag hoppas att Hugo får må så bra han bara kan må! /kram från Norpan

Anonym sa...

Kram till dig Hugos pappa!
/ Malin E J

Anonym sa...

Du sätter ord på allt jag upplever och känner med min Myran som delar så många av Hugos problem och svårigheter. Det idag som räknas och fotboll är överskattat.
Stora kramar från Myrans mamma

Sofia sa...

jag är djupt imponerad! En sån vacker text! Och krama din egen pappa redan nästa gång ni ses!

Stor kram från en annan Hugoförälder.

Åsa Jinder sa...

Så gripande du beskriver situationen. Vilket ömt vårdande språk. Precis som ditt hjärta förmodligen. Jag slås av hur öppet och ärligt du förmår att förmedla din stora sorg. Fösrtår så väl det där med fotbollen. Det är så vi ser på oss själva med våra barn. Dessa enkla med livgivande bilder.Det gör ont när de måste förbli drömmar.
Tack för att du gav mig en känsla av att en blogg kan vara viktig. Är innen i en period där jag inte riktigt hittar det där riktiga viktiga i bloggvärlden. Så ramlade jag öevr cpmamman och genom henne-din blogg. Din hustrus blogg. Ni skriver båda fantastiskt bra.
Tack

marielee sa...

va fint skrivet, sitter med tårar i ögonen. Vilka underbara föräldrar lilla Hugo har.

EDS Mamman sa...

Så otroligt fint och välskrivet inlägg... tårarna rinner och man riktigt känner er sorg, glädje och framförallt eran kärlek till Hugo.

Önskar er All lycka till!

Lis sa...

Guldmedaljer till alla er tre.

Ni vet inte vem jag är, jag vet nog inte heller vilka ni är men jag älskar er.

Underbart inlägg.

Tony Engvall sa...

Jag känner igen mycket av det du skriver. Själv hade vi en dotter som idag är på ett annat ställe, jag vill inte ens använda ordet "himlen" tror inte på det men jag tror att hon är på ett bättre ställe än här där hon var fast i sin sjuka kropp som utvecklades långsamt och hade kanske inte utvecklats som den skulle ändå. Hon var njursjuk och gick igenom åtskilliga operationer och kontroller, blodtransfusioner och annat. Hade kanske inte några direkt "fotbollsplaner" med henne, men självklart så mycket andra planer. Idag när man har två friska barn, yngre syskon till henne, så ser man vad hon "missade". Vill du skriva av dig eller något så får du gärna höra av dig.
tony.engvall[at]gmail.com
Engla-Li hette min dotter, min underbara dotter som alltid kommer finnas i mitt hjärta.

Anonym sa...

Det var längesedan jag läste honungspojkens pappas inlägg första gången men har inte kunnat sluta tänka på det. Jag återkommer till den här texten som berör mig ända in i märgen. Det är faktiskt den vackraste text jag läst på år och dar. Du formulerar dig som få. Otroligt.

/Mamma till en annan liten kämpe

Ann sa...

Fantastiskt välskrivet. Alla de insikter du fått av din son och den situation du hamnat i kommer att vara värt allt. Ditt liv kommer för alltid vara mer levande än det var tidigare och mer levande än de flesta andras liv. Jag vet, jag är i samma situation. Lycka till.

Sofia sa...

Att på pricken kunna sätta ord på både besvikelsen och glädjen över att ha blivit föräldrar till ett annorlunda barn är få förunnat. Jag försöker själv, men inser ganska snabbt att jag kommer till korta. Jag har sträckläst bloggen i lite över en timme och nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Och jag kan heller inte sluta läsa. Ni skriver så oerhört bra, ärligt och vackert. Och precis så som jag själv skulle vilja fömedla hur det känns.
Tack
Sofia

Mor Duktig sa...

Det här är något av det vackraste jag har läst. Jag la en länk hit från min egen blogg... en blogg som handlar om skitproblem som jag önskar att ni också hade.

Trevlig helg!

Åsa sa...

Tack för en otroligt fin blogg, från er båda.
Tusen kramar till er och tiotusen till Hugo! Ni förtjänar allt gott på jorden.