Tusen, tusen tack!

Jaa, vad säger man..?

Jag har inga ord. Det har inte Honungspojkens pappa heller - han blev helt slut efter att han skrivit sitt inlägg. Det är en kraftansträngning att skriva om sitt innersta, när det är så fyllt med sorg och vanmakt.

Igårkväll satt jag länge framför tangentbordet och skrev och suddade, skrev och suddade. Jag försökte, men jag hittade inte orden jag sökte. Kanske var jag för känslomässigt omtöcknad, jag somnade iallafall mitt i en mening.

Så. Nu är det en ny morgon och frågan kvarstår:
Vad säger man?

TACK, förstås!
TUSEN, TUSEN, TACK för att ni läst och skrivit så underbart till oss!

Ni ska veta att det känns i hjärtat när hundra fantastiska kommentarer och långt över tusen besökare kommer till en. Särskilt i dessa dagar när det stora höstvemodet rullar in.

Era ord har skakat om oss och vi är så glada och tacksamma för att ni tagit er tid och skrivit så fint. Och så berörda för att ni delat med er av era egna känslor och erfarenheter, alla ni som vet hur det känns när livet av olika anledningar inte blir som man vill.

Vi skulle så gärna vilja besvara alla era kommentarer en och en, fast orken finns inte, och kanske inte tiden heller. Men vi har läst vartendaste inlägg noggrant och flera gånger om.

Sen är det lite dubbelt när vi gläds över att så många läser om vår Honungspojke. Dubbelt eftersom anledningen till att bloggen finns är så sorglig. Men, ni hjälper oss att orka vidare! Att få läsa era ord och känna all kärlek och medmänsklighet från er ger oss så mycket tröst, stöd och kraft.

För det är det som är det viktiga i livet. Att ha människor runtomkring som bryr sig. Hoppas att ni fortsätter följa oss och ge oss små ord som lyser upp vägen när livet känns mörkt.

Än en gång TACK från oss och från vår lilla Honungspojke, som förresten inte är så liten längre, utan fyller nio månader i dag!


Nio månader idag