Inte så lite stolt

Onda magar slukar energi, så orken har inte varit på topp på sistone. Några utflykter har vi ändå hunnit med, som den här till badet:



Honungspojken har inte badat mycket alls i sina dar eftersom vi har dusch, men han såg ut att njuta i fulla drag där han flöt omkring, alldeles lugn och avslappnad.



Och inte så lite stolt över sina nya nyckelpigsbadbyxor.

Vilken grej!

Att få en liten Honungspojke är att kliva in i en helt ny värld på många sätt. Igår fick jag för allra första gången träffa en tarmterapeut. Jag som trodde att jag hade koll på de flesta terapiinriktningar. Tydligen inte.

Och så lärde jag mig något nytt: Pruttmassage.
Vilken grej!

När magen mår bra mår alla bra

Lilla, lilla magen

Jag skrev ett inlägg igår som jag inte hann publicera innan det blivit gammalt och inaktuellt. Jag skrev att Honungspojken mådde lite bättre och inte längre grät tröstlöst av sin onda mage. Och jag skrev om vilka magmediciner han får och att vi gav en massa lavemang. Att vi hade bytt ut den stora otäcka Klyxen mot en betydligt mindre variant, Resulax, och dubblat hans dos Movicol till två påsar om dagen.

Jag skrev också nåt om att är det inte det ena så är det det andra, eftersom Honungspojken fick krupp (eller falsk krupp heter det väl egentligen) häromdan. Skällhosta på nätterna och så satt vi i badrummet och andades luftångor från duschen på dagarna. Hans annars rossliga hals var ännu mer rosslig och slemmig än den brukar. Som tur var dök den här lilla ankan upp för att hjälpa till att vidga luftrören. Så lite, lite bättre mår han allt.



Ja, så skrev jag. Men sen satte det magonda igång igårkväll igen och det gick inte över förrän sent inatt efter mycket skrik och dubbla lavemang. Och jag är trött ända in i själen, men försöker hålla mig vaken eftersom jag väntar på att bli uppringd av en sköterska.

Lilla, lilla magen...

Dagens outfit

Det var länge sen vi körde dagens outfit, så jag tänkte att det var dags nu. Ni kanske minns att Honungspojken gjorde gipsavgjutningar av sina fötter före jul. Med knästrumpor och allt. Slutresultatet är här nu och det blev ett par pyttesmå fotortoser. Söta va?



För den som undrar så är fotortoser till för att hålla sneda små fötter på plats. Men det är fler kroppsdelar som behöver hjälp att hållas på plats. Så igår var det dags för gipsavgjutning igen. Den här gången fick Honungspojken klä upp sig i en stilig, tajt helkroppsstrumpa.



Och plastas in utanpå det.



För att sedan lindas in som en mumie. Från topp till tå.
With a little help from a friend med att hålla in magen.



Det var dagens outfit det. Nästa outfit blir ett ståskal, och det är färdigt först om några veckor. Men det gör inget att det dröjer lite. Det får inte bli för mycket mode här i bloggen.

Ord har en magisk kraft

Ord har en magisk kraft. Det bara är så. Jag tror inte att jag hade orkat fortsätta skriva denna blogg utan er läsare och utan era kloka ord. Om livet har varit hårt och kallt mot oss, så har iallafall människorna vi mötts av varit underbara. Som värmande solstrålar en kylig vinter.

Det finns en person vars ord har betytt särskilt mycket för mig, speciellt när jag började skriva min blogg. Och det är Towe Paqualin. Mamma till Tekla och mamma till den alldeles fantastiska bloggen cpmamman. Så här skriver hon i sitt senaste inlägg:

"Jag överväger att avveckla pseudonymet cpmamman som nu fått växa sig ganska starkt under ett år. Då jag startade bloggen ville jag faktiskt väcka uppmärksamhet och sticka ut. Jag ville flytta in begreppet cerebral pares i ett vackert vardagligt paket istället för sammanhanget som det vanligtvis användes i. Har jag lyckats? Kanske har jag väckt någon sorts tanke."

Ja, Towe! Du har sannerligen lyckats. Din blogg är en av de allra vackraste och viktigaste bloggar jag läst och jag är helt övertygad om att du med ditt skrivande faktiskt har krossat fördomar och förbättrat världen lite grann.

Jag hoppas och tror att vi blir många läsare som följer med dig och dina ord vart än de tar vägen.

Om just den dagen

Idag är en smärtsam dag. Den 14 januari för ett år sedan var dagen då vi plötsligt förstod att något var riktigt allvarligt fel på vår bebis. Ett par månader efter katastrofen som välte omkull våra liv började jag skriva för att jag inte visste vad jag skulle göra av alla ord som brände hål i mig inifrån. Om just den dagen skrev jag så här:

"Det gör för ont att minnas. Men jag måste. För att göra det verkligt - igen och igen."

Idag klarar jag knappt av att läsa mina första inlägg i bloggen för det är så overkligt att det hände mig, samtidigt som det är så verkligt att det känns i varenda del av min kropp när jag läser. Jag vet inte hur man återfår förståndet när livet slits itu som det gjorde den dagen för ett år sedan.

Rösten i telefonen kommer för all tid eka i mitt inre öra.

Känslan av skräckfylld dödsångest när sköterskan tog min lilla groda från mitt bröst går inte att översätta i ord.

Att plötsligt förvandlas till den osannolika historien. Den som andra hör talas om och blir berörda av, men samtidigt nånstans drar en lättnadens suck inför och tyst tänker för sig själv "Tur att det inte var mitt barn!"

Men det var mitt barn.

Det nya mot onda små magar

Ni kanske undrar hur lilla magen mår? Tack, ganska så bra. Iallafall just nu. Efter klyxen igårkväll fick vi tillbaka vår nöjda kille igen. Vår hypotes är att det var stopp i magen, trots att han bajsat. Så nu får vi se om klyx kan vara lösningen nästa gång. Och så får vi kanske börja ge den betydligt oftare än förr. Passande nog har vi en inbokad tid sedan länge tillbaka, till en magdoktor imorrn. Det blir spännande att se om hon kanske kan trolla lite.

Om inte så har vi ju fått en massa kloka råd nu att prova. Tusen tack alla ni som också trixat med ledsna små magar och delat med er! Mycket har vi testat, som Lactulos och mjölkfritt och glutenfritt och vatten i maten och vattenhjul på magen. Skiktröntgen däremot ska vi ha i bakhuvudet, vi har bara gjort vanlig röntgen. Och kanske Resulax igen, minns inte varför vi slutade med det.

Men allra mest lockande är nog trollmoset som Frida tipsar om, med plommon och linfrön. Och funkar inte det så kan vi ju alltid fortsätta med Elins recept: "rörelse, vätska och kärlek". Vem vet. Det kanske är det nya "love, peace and understanding" mot onda små magar.


Lilla ballongmagen som den kan se ut ibland,
fylld till nittio procent med luft.

Uppsvälld som en ballong

Vi har haft ett riktigt skönt jullov med en nöjd och glad Honungspojke. Men som sagt, jullovet är över.

Vardagen kom med besked - idag har vi tillbringat hela dagen på akuten och jag är helt slut. Honungspojkens lilla mage har alltid varit ett kapitel för sig. För det mesta är den stor och uppsvälld som en ballong. Den är fylld med luft och förstoppad och vi ger honom magdroppar och magmedicin (movicol) varje dag. Vi trixar och fixar och masserar och rapar och vaggar.

Det senaste är att vi har provat mjölkproteinfri kost nu en vecka för att se om det skulle hjälpa. Det har gått sådär. Efter varje måltid de senaste dagarna har Honungspojken gråtit hysteriskt och varit helt otröstlig, så nånting är det som är riktigt på tok.

Det enda som hjälper är att sitta och guppa honom på stora gula bollen. Och vi guppar och guppar. Och guppar. Då blir han lugn. Tills vi slutar. Då tar det fart igen. Så då guppar lite till. Dag som natt. Till och med gula bollens största fiende - Honungspojkens pappa - har börjat uppskatta bollens roll i vårt liv.

Nu är iallafall magen undersökt. Läkarna hittade ingenting konstigt och proverna var okej. Bara ännu en i mängden av dagar på akuten.

Vi har också skippat den där specialkosten. Efter ett par lugna timmar ikväll tänkte vi att kanske nu då... Men inte. Alldeles nyss satte det igång med full kraft igen. Så nu har vi provat med klyx (ett lavemang) och vips fick han tillbaka sin lilla mjuka bebismage som jag nästan glömt fanns därunder. Nu återstår att se hur morgondagen blir, för nu har han slocknat och sover sött efter en kämpig dag.

Någon med kloka råd?


En i mängden av dagar på akuten

Jullovet är över för länge sen

De senaste dagarna har Honungspojken blängt irriterat på mig utan att jag förstått varför.



Men så idag när jag satte mig vid datorn så höjde han på ögonbrynen. Och då förstod jag.



Honungspojken har varit besviken på mig. Han tycker att jag har försummat hans blogg. Han tycker att jullovet är över för länge sen för min del. Så då sa jag okej, okej, jag fattar.



Sen var glädjen total och husfriden återställd igen.