Jätteroligt tycker han, och blir allt tuffare
ju mer jag klämmer på den.
Men så mitt i pipandet blir det för mycket av det roliga.
Leken går överstyr.
Helt överstyr.
Vi får ta nåt stillsammare idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
30 kommentarer:
Det är inte lätt att veta vilket ben man ska stå på när det är både roligt och läskigt på en och samma gång.
Trevlig helg på er!
Lilla gubben då..
Inte lätt alla gånger och mellan skratt och gråt är det inte så långt..
Hoppas ni får en bra helg!
Ha dé!/Kram
Å, lille gubben!!! :-)
Det blev lite mycket där på slutet kanske. Dumma björn!!!
Det var en näpen underläpp!
Vilken GULLUNGE! =)
Kram & trevlig helg!
Tack för att ni orkar dela med er.
Men lillvännen - björnfobi resten av livet? Kram på er!
Vilka fina föräldrar ni är till honungspojken.
Varma tankar till er lilla familj.
/Maja
Vad otroligt söt han är er lilla goding!!
Trevlig helg!
/Annica
Vilken fin och rolig bildserie. Jag tror inte att Honungspojken är traumatiserad:))
Vilka ljuvliga bilder (speciellt den tredje) o väldigt talande ;)
Nämen nutte då...
Adam: varför är bäbisen lessen?
jag; han blev rädd för björnen
Adam: men nallebjörnar är ju inte farliga
Vilket härmed vidarebefordras.
kram,
tant Hanna & boysen
ps. Oj vad lik han var dig på andra bilden. Fast du har ju inte bäbishaka förstås ;) /tant Hanna
ps2. grattis förresten! tant Hanna
En mycket talande bildserie! Önskar er alla tre en fin helg. Kram från Jenny
Nämen lilla gubben då - blev björnen lite to much?
Så himla söt han är med sur läppen ;-)
Läste Honungspappans inlägg! Mycket mycket gripande!
En sak är då säker - Honungspojken kan vara mycket stolt över sina föräldrar!
Erika
hahaha vilket härligt litet "bildspel" om honungspojken och pipande björnen....
Fin blogg!
han är så ljuvlig, helt underbar!
kramar från sara och Dev
Hej
Jag hittade denna blogg på tips av en bekant och jag har precis läst mig igenom hela bloggen. Fantastiskt fint skriven. Jag berörs ända in i benmärgen och måste pussa mina egna fina barn hundra gånger extra.
Jag skulle gärna vilja komma på något tröstande att skriva, men det finns liksom inte. Jag skickar mina varmaste kramar i alla fall och tänker på er.
/Linda
Nämen han är bara för god på denna bildserie.Vilken go kille.
Fina, fina Honungspojke. Lilla gubben som blir så ledsen.
Hälsning Lillemor
Hej!
Jag fick ett tips om din blogg och har nu läst den för första gången. Alla inlägg, från början till slut, under ständigt rinnande tårar. Jag känner igen så mycket, även om våra barns livslängd förmodligen inte kommer att påverkas. Vårt första barn har autism, och vi kände precis som ni, att vi plötsligt fick ett annat barn! Chock, ovisshet - skulle vårt barn någonsin börja prata, eller ens känna igen oss? Barn nummer två föddes mitt i värsta kaoset, men är fullt frisk. Inför nr 3 gjorde vi alla tänkbara undersökningar, och risken för upprepning var så liten, så liten. När vi efter ett tag tvingades inse att historien upprepat sig drogs mattan undan totalt och vi gick helt i däck.
Detta var 5-6 år sedan, och vi är nu en ganska lycklig familj. Inte som alla andra förstås, allt vi gör tar oändligt mycket längre tid och det finns mycket vi aldrig kan göra, men man vänjer sig. Det jag vill säga är att man kan bli lycklig igen, även om man inte kan föreställa sig det. Det går att ha ett bra liv, fast det blev annorlunda. Och det går att älska sina barn precis som de är, fast det känns omöjligt ibland (finns det något mer skamfyllt än att inte oreserverat kunna älska sina barn?). Vi oroar oss inte för barnens död, vi oroar oss istället för vad som skall hända dem när vi är borta, men för det allra mesta har vi det bra.
Jag hoppas och tror att ni också kommer att vara lyckliga för det mesta, fast det kommer att ta tid, kanske flera år. Men jag hoppas att ni orkar tro mig när jag säger att det går, fast det känns omöjligt just nu.
Håller alla tummar och stortår för er lilla familj!
Tack och kram till alla er!
Hanna: Tack... Och vad klok han är, lille Adam. Det är klart att nallbjörnar inte är farliga!
Också en mamma: Tack för att du delar med dig av erat liv. Jag hittade så mycket klok livserfarenhet i din text...
KRAM
Åh vilken underbart fin liten pojke ni har! Har läst hela denna bloggen idag med tårarna rinnande nerför kinderna....Svårt att finna ord...Varma Kramar till er !
Inna`s svägerska Eva.Har arbetat många år som barnsköterska för sjuka barn,har viss erfarenhet av problematiken.(Rätt många år sedan nu...)MEN, minns/känner mest av alla möten med alla de människor jag mött genom åren,det kunde ha varit ni,er familj!Alla ni har givit mig sååååå mycket.Fått mig att bli ödmjuk i livet,berikat mig så mycket och se verkligheten i livet.Oj,oj,oj...jag önskar er allt gott och vill att ni njuter här och nu!!Ni har en underbar lten Hugo som ofta ger er vad inte alla barn ger sina föräldrar...Må väl!Kram Eva.
"Berörd"
Satt i natt och läste bloggar, en utav mina vänner hade med länken till just "Honungspojken" i ett utav hennes inlägg!
Klickade på länken...3h senare har jag läst alla inlägg. Tårar har fallit och jag är starkt berörd!
Har inga barn så kan inte säga med all säkerhet att jag förstår. Det närmaste jag kommit ngt liknande är när min lilla syster föddes med "dysmeli". Inte alls i närheten utav det ni nu går igenom men jag vet hur det känns att vara "de andra"!
Jag kommer följa Eran Honungspojke!
Varma tankar till er fina och framförallt starka familj!
Ni har en underbar liten kille, söt som honung!
Ja, den såg ju lite läskig ut, björnen... Ni får nog hitta en ny polare åt honom. En som inte piper lika mycket....
Jättegulliga bilder!
Halloj!
Längtar så tills nästa helg =)!
Du har en utmaning inne hos mig om du orkar och vill!
Kram
Oj vad fint ni skriver,första gången jag är här inne,vad kommentarer Hugos pappa fått!
Nu ska jag läsa vidare. Jag har själv en dotter med downs så jag drar mig alltid lite extra till bloggar med "annorlunda" barn.
Kram Jessica
Inna: Tack! Och va dfint du skrivit på din sida...
Eva: Förstår att du hunnit med många starka möten...
Caroline: Tack, och tack för att du läst igenom hela vår blogg...
LillaBarn: Vi är på jakt.
Skalmans mamma: Verkligen! Jag med :o)
Skolgatan: Tack. Ja, det har verkligen rasat in fina kommentarer ;o) Jag har ibland läst om din lilla flicka...
KRAM
Fantastisk bildsvit. Nummer tre säger allt. Och vid bild fyra måste man skratta för det går nästan att HÖRA hur läskig Honungspojken tycker att björnen är.
Bildtexterna är geniala. Skriv en bok!
Kram
Skicka en kommentar