Frisören påpekade att mitt hår var jättetorrt med klyvna toppar och rekommenderade mig att göra hårinpackning. Sen var det inget mer. Ingen uppläxning. Inga anklagande kommentarer eller undringar varför jag inte vårdat mitt yttre. Inget chit-chat. Inget småprat. Inga frågor om min bebis. Och jag bara satt där och var tacksam för det. För småprat med frisörer klarar jag mig utan, som livet är nu.
Senaste småpratet var med konstiga tanten som köpte vår gamla soffa. När hon såg Honungspojken blev hon så där len i rösten och sa:
- Är du hemma med din bebis? Vad underbart!
Och så spände hon ögonen i mig och sa förmanande:
- Du måste njuta nu! Tiden går fort. Snart är han 18 år.
- Mm, sa jag och ville bara bli av med både soffan och henne.
Det har blivit så där för mig. Att jag liksom inte funkar i sociala sammanhang. Toleranströskeln är lägre än lägst.
Tupplur på morfars bröst
Inlägg
10 kommentarer:
Så svårt det där, känner igen mig. Skickar varmaste kramar till er alla tre! Kram!
Ja, det är så svårt att vara social när man bara har lust att skrika istället!
Men vad skönt med klippning! Förra gången jag klippte frågade frisören om Emil kunde gå än. Hm, jag svarade bara, nä... Suck!
Kram Kram från en som också har rätt låg toleranströskel
Hej på dig lille Honungspojken,Vad gott du sover hos Morfar.
Vad skönt för mamma och pappa att ha en sån bra och fin morfar så dom kan få lite egen tid och kan gå på bio.
Kram på dig.
Lillemor
Känner igen mig... det blir ofta bara ett mmm till svar när frågorna eller alla råd folk strör omkring sig känns irrelevanta. Gick inte ens tillbaka till min gamla vanliga frisör av just den anledningen utan bytte till en ny. Orkade väl liksom inte förklara...
Men kul att gå på bio. Jag vill också! Det var ju år sen...
Stor kram
Tyvärr, det är alldeles för många av "barn och bebismammeflosklerna" som är känsliga för oss som inte har helt normallyckliga erfarenheter. Själv hatar jag frågan "hur många barn har du" och har lärt mig, av en kompis bittra erfarenhet, att knipa käft med den gladkaxiga "funderar inte ni på att skaffa barn snart" - det är verkligen jobbigt när man inte reagerar som det är tänkt när folk försöker vara så hurtiga och normala och snälla...
Jag minns hur lättad jag var första gången jag var hos frisören efter min graviditet som slutade med begravning och hon började prata om sin son med grav autism. Då, kände jag, kunde man ha ett sådant där bortom-flosklerna-snack. Men det är inte alla som klarar.
Jo men visst är det så...orken att lyssna på skitsaker känns så otroligt onödigt när livet är så mkt mer än så...va rädda om er och hoppas lilla godingen får må gott..kram Lena
Vad skönt att du unnad dig lite egen tid. Min frisör är bäst. Förutom att hon har MASSAGE-stol i tvätten och själv masserar huvudet medan balsamet verkar så är alla på salongen världens goaste med Samuel, som brukar få hänga med.
I vanliga fall har jag oxå världens lägsta toleranströskel. Vi pratade lite om det igår, min man och jag. Jag tycker själv att jag blivit så "bra" på att skilja på falsk och äkta empati. Vissa förstår bara hur man har det och med dem är det lätt att prata och andra kämpar för sitt liv för att förstå och dom tycker såååå synd om oss och med dem orkar jag inte tillbringa många minuter.
Ja, jag känner också igen mig. Ibland när jag träffar någon som jag inte sett på ett tag säger de: "Allt bra?". Det kan få mig att fullkomligt gå i taket och jag vill bara skrika till dem. "Nej, David är fortfarande död. Hur f-n ska det kunna vara bra då!"
I ställer ler man lite och säger jo då. Inte bra för varken ev. magsår eller själ.
Många kramar
Lotta
En stor kram till alla er som vet precis hur det känns...
Usch vad kan man säga... Jag vet hur det känns dock, som ett stort hål i magen.
Vilket jättefint foto på lilleman. Man förstår ju att folk kommer med kommentarer, för tittar man på honom så skiljer han sig ju inte ifrån andra bebisar i samma ålder. Förutom att han är bedårande söt förståss... Men utöver att han är så inni bängen söt, så ser han ju ut som vilken liten mini-Svensson som helst... Lillgubben. Många kramar
Skicka en kommentar