Hem på permission
Vaknar upp till en ny mardrömsdag på Neuropediatriska avdelningen. Hugo fyller en månad idag. Det var inte här vi hade tänkt fira det.
På kvällen får vi åka hem på permission. Från och med nu får vi sova hemma, men vi ska komma in för läkarbesök och provtagningar, det första redan imorgonbitti.
Det ska bli skönt att få lämna avdelningen och den trånga ångestbäddsoffan bakom draperiet. Skönt att få sätta på sig rena kläder. Skönt att få vara ifred hemma, att inte behöva dela rum med andra i livets mest förtvivlade stund. Men också skrämmande. Sorgen blir än mer på riktigt när vi tar med oss den hem. Sorgen är en del av våra liv nu.
Hemma
Allt är sig likt i lägenheten. Men ändå inte. Alla ihopvikta pyttebebiskläder, blöjorna bredvid skötbordet. Alla fina leksaker som vi fått. Den trendiga knallröda Bugaboo-vagnen. Och så en massa doseringssprutor och epilepsimedicin. Det hör liksom inte ihop.
Utanför går livet vidare som om inget hänt. Hur är det möjligt? Varför stannar inte världen upp för ett ögonblick och håller andan tillsammans med oss?
Inlägg
1 kommentar:
Jag stannar ett ögonblick nu, när jag läser. det är så mycket kärlek mellan orden. Jag ska läsa vidare. Tack för att jag får.
Skicka en kommentar