måndag 30 mars 2009

Det är nu omgivningen gråter med oss

Januari 2009

Det är nu vi är i kris, det är nu alla förstår att vår värld har rasat och att vi inget orkar. Det är nu omgivningen gråter med oss över vårt chockbesked, över det ofattbara.
Det är nu vi just har förlorat vårt (vad vi trodde) friska barn.

Men om några månader är vi en helt vanlig Handikappfamilj med ett utvecklingsstört barn. En sån där familj som i andras ögon för alltid är "Dom". Ett steg utanför samhället.

Och vad väntar sen? Handikappanpassad bostad och assistenter i hemmet, kramper och stesolid, rullstol och habilitering. Handikapparkering.

Om bara några månader är det normaltillståndet:
Vår Honungspojke är ett gravt handikappat barn.
Och har alltid varit.
Punkt.

7 kommentarer:

Anne sa...

Läser, gråter och förundras av er lille kämpe.

Kram på er.

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för er, men jag kan sitta här en stund vid din sida och bara hålla din hand... ♥♥♥

Honungspojkens mamma sa...

Tonårsmorsa: Tack. Ibland är det bara det som behövs...

Kram

Anonym sa...

Idag möttes jag i trappan av grannkvinnan som jag och min man pratar med ganska ofta. Hon har en sexårig dotter som vi också pratar med väldigt ofta. Och en son på en månad. Idag kom hon gråtandes upp för trappan helt ensam. Direkt visste jag. Hennes son är död. Han dog tidigt imorse. Jag vet inte hur och jag vet inte varför. Och nu, sent på natten, ramlar jag in på er blogg. Och jag bara gråter och gråter och gråter. Jag tycker så oerhört synd om er. Livet kan vara så fruktansvärt grymt. Jag önskar er all styrka och hoppas innerligt att ni får uppleva mycket glädje tillsammans med er vackra, vackra son. Och att tiden står stilla för er. //Emelie.

Emilia sa...

Jag gråter är jag läser er blogg. Jag är bara 14 år, men jag förstår inte varför sånt här ska hända ett oskyldigt litet barn.
Kan inte föreställa mig hur det känns men hoppas ni får uppleva mycket glädje tillsammans med er vackra och söta honungspojke.

Anonym sa...

Vilken fantastiskt fin krönika, känslorna svämmar när jag läser om din insikt att dina armar som håller om ditt älskade barn inte kan skydda honom mot verkligheten. Min son är fyra år, han är autistisk och utvecklingsstörd med låg tonus och överrörliga leder, neuropeds alla utredningar har inte kunnat ge svar på varför. Han är också mycket vacker och gränslöst älskad, som din Honungspojke. Tack för din blogg.

libin sa...

Hej! Håll hoppet uppe även då det är som svårast. Jag har själv ett syskon som har miller dieker syndrom och han är nästan 20 år gammal, läkarna sa att han inte ens skulle bli 10 år. Men se, det finns mirakel och det finns hopp, mata de med kärlek så ska du se! Det finns hopp! Lycka till hoppas allt går bra! Kram