Efter ett par veckor kommer oron krypande igen, trots omgivningens försök att lugna en orolig nyförlöst mamma: ”Bebisar har ett omoget nervsystem, han tittar på pappa, han tittar på lampan”.
För mitt inre hör jag en röst upprepas: ”Man känner som mamma när det är nåt som inte stämmer…”
Jag börjar leta information på nätet och filmar Hugos rörelser. Vi upptäcker att ögonen ibland darrar när han tittar åt sidan. Inte bra. Och plötsligt slår han ut med armarna flera gånger efter varann. Till sist ringer jag och ber att få göra EEG:et tidigare, för att kunna släppa min oro. Som det känns nu kan jag inte njuta av föräldraledigheten överhuvudtaget. Vi får en återbudstid redan följande dag.
Inlägg
2 kommentarer:
Du har helt rätt. Mammor brukar känna att något inte stämmer långt innan "vetenskapen" hittat fram till svaret.
Visst är det konstigt?
Jag sa till vår läkare att Iskalla Killen kanske var autistisk när han bara var ett par månader gammal. Då visste jag själv knappt vad autism var. Läkaren trodde absolut inte på det utan svamlade på att alla barn är olika och har olika lång tid på sig att utvecklas.
Man ska alltid lita på sin magkänsla när det gäller sina egna barn
Skicka en kommentar