Beskedet

15 januari (forts)



Läkarna kommer. Det får bli ett kort samtal för de måste iväg, men de vill ge oss beskedet. Vi får prata mer imorgon. Vi sätter oss ned. Jag är avstängd. Hör lösryckta ord:

"Strukturellt fel.. Anläggningsrubbning.. Migrationsstörning.. Nervtrådarna har hamnat fel.. Han har en slät hjärna.."

Tiden står stilla. Jag finns inte längre. Känslorna är inte. Han har en slät hjärna! Hör orden. Hör utan att förstå.

Men han ser ju helt frisk ut! Hur kan han se så frisk ut och vara så gravt skadad? Jag dör. Det här är övermänskligt.

Mitt i samtalet säger läkaren "Nämen herre gud, nu blir jag alldeles kall.." Jag ser paniken i hans stressade ögon.
"..Tänker jag på ett annat barn..? Nämen herre gud, blandar jag ihop Hugo med ett annat barn..?"

Det här händer inte. Det är som på film.

Jag trycker min hand det hårdaste jag kan i M:s och viskar om och om igen: "Det är Hugo, det är Hugo" för att inte sugas in i falskt hopp, för att inte ge näring åt den självklaraste tanken när man får ett chockbesked - att de har blandat ihop röntgenbilderna.

Den andra läkaren får övertyga sin kollega om att han pratar om rätt patient. Läkaren ber om ursäkt och säger att det är så mycket, att de har en till bebis inne just nu som är allvarligt sjuk. Samtalet fortsätter. Det gäller i allra högsta grad vår lille Hugo.

Läkarens mobil ringer några gånger och han svarar, berättar efter ett av samtalen från akuten att det var om ett barn med tumör. Han verkar nästan ensam i tjänst. Just i denna stund orkar jag inte behöva ta del av hans orimliga arbetsbörda. För honom är det en vanlig dag på jobbet - om än extremt stressig. För oss är det den värsta dan i våra liv. Ett samtal som vi aldrig kommer att glömma. För vi har just fått det värsta besked man kan få som förälder.

Gråten har inget slut. Livet tar slut. Vi har förlorat vårt barn.