De följande veckorna gråter jag nästan utan uppehåll. Alla mina känslor och tankar är vidöppna och jag tar in Sanningen.
Och det gör så fruktansvärt ont.
Ligger mest i sängen och kramar om mitt barn. Vaknar mitt i natten och ammar. Vet inte riktigt vad som är dröm och verklighet. Allt är bara overkligt.
Han ser ju så frisk ut!
Om jag för en sekund glömmer vad som har hänt, slängs jag hårt och brutalt tillbaka ut i verkligheten. Det är som att få chockbeskedet igen och igen. Och jag går sönder varje gång.
Jag vill inte gå ut, vill inte ta in omvärlden. Det enda jag orkar göra är att sörja. Allt utanför saknar mening. Hur kan någonting nånsin betyda nåt igen efter det här? Vårt barn ska dö. Och innan dess kommer hans liv att vara allt annat än enkelt. Att ägna tid åt nyheter skulle kännas som att förminska detta oerhörda. Jag vill ha en stor svart lucka nu, i min omvärldsbevakning.
Jag är så förtvivlat ledsen.
Nyss var livet så bra som det aldrig varit förut.
Inlägg
3 kommentarer:
Blir verkligen berörd av din fina blogg. Har också en gravt hjärnskadad Hugo. Har också legat i den där vidriga soffan på Astrid Lindgren och gråtit. Mejla mig om du vill, vi kanske kan stötta varandra: hsvanholm@yahoo.com Vsrma styrkekramar!
Herre min gud
Jag är 18 år och detta är redan min största rädsla.
VAR STARK VAR STARK VAR STARK!
Var stark och ge din styrka till ditt barn. Du kan! Gråt inte, du kommer göra hans liv till det bästa, vackraste som är möjligt
Beundrar er styrka fast jag vet att man inte har nått val när livet blivet så här. Hugo kunde inte få några bättre föräldrar än er så han valde er långt innan ni visste att han skulle komma till er
många kramar
Skicka en kommentar