Vi sörjer bakom draperiet. Lamslagna av sorg.
Chocken kväver mig, jag får ingen luft.
Hur kan livet vara så grymt?
Jag upprepar meningen som ett mantra, både tyst för mig själv och högt. Om och om igen. Hur i helvete kan livet vara så grymt, mot en helt oskyldig liten bebis? Det får inte vara så här!
Jag tittar på sängen. Var är min Hugo? Han finns inte längre. Det ligger ett gravt hjärnskadat barn här istället. Jag vill ha min Hugo tillbaka!
Jag ställer mig i duschen och låter det varma vattnet skölja över min kropp. Gråter ut min förtvivlan och tankarna går runt.
Kan han inte bara få somna in..?
Herregud!
Här står jag i duschen och önskar livet ur min bebis.
Här står jag i duschen och önskar livet ur min bebis!
Här står jag i duschen och önskar livet ur min bebis!!!
Hur kunde det bli så här? Jag blir galen.
Min älskade lille Hugo.
Inlägg
2 kommentarer:
Åh..mitt hjärta stannar i halsen. Han är så vacker, er pojke.
Jag känner igen det där tänket.."kan han inte bara få somna in?"..jag tänkte det om min dotter vid ett tillfälle, att det kanske är lika bra..då visste jag inte så mycket om hennes diagnos. Jag kommer förhoppningsvis att få behålla min dotter dock, i början trodde vi inte det.
Vad skriver man? Jag kommer att återkomma till din blogg, både i tanke och kropp.
Kram från en främling.
/Elin
Hej Honungspojken och hans fina familj! Här kommer en hälsning från en 10-månaders liten stjärna till tjej och hennes familj :) Vår Stjärna är född med en grav hjärnskada efter en virusinfektion. Hon ser inte, sitter inte, kan inte greppa och har ett väldigt, väldigt litet hattnummer. Utsikterna är väl allt annat än positiva. Men hon är den gladaste lax vi träffat, hela familjens kelgris och 100 % kärlek. Hittade din blogg idag och blev så glad när jag såg hur underbart liv ni har mellan varven och hur mycket ni älskar varandra i familjen. Tack för att du delar med dig!
Skicka en kommentar