torsdag 19 mars 2009

Fan, fan, fan

Följande dag, 14 januari 2009



Jag och Hugo åker till EEG-stället. Jag gråter av oro i hissen. Snälla, snälla, visst är allt normalt. Vi sätter oss i ett litet rum. Hugo får en massa elektroder fastklistrade på huvudet. Och en nätmössa ovanpå. Jag ammar honom under tiden. Han ser plötsligt ynklig och sjuk ut. Det här är så fel. Bebisar ska ha mjölk fastklistrat i håret. Inte elektroder.

Vi åker hem. Får en obehaglig känsla av att sköterskan som genomförde undersökningen såg något som inte stämde. Försöker trösta mig själv med att jag bara övertolkar minsta lilla ord och rörelse hos henne för att jag är så orolig.

Nu vill jag bara få lämna det här konstiga stället och få det hela överstökat. Få bekräftat att allt är som det ska:
Att jag är en helt vanlig orolig mamma, till en helt vanlig frisk bebis.

Telefonsamtalet
Det går inte mer än ett par timmar efter att vi gjort EEG:et så ringer en läkare från Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Rösten berättar att man ser mycket epileptisk aktivitet. Jag blir alldeles kall. Allt står stilla.

”Fan, fan, fan”, säger jag långsamt. Telefonrösten svarar inte alls lugnande som den borde, utan säger: ”Ja, det kan man säga”. Rösten vill att vi kommer in direkt i eftermiddag för inläggning på Neuropediatriska avdelningen.
Neuropediatriska avdelningen.
Det sista stället på jorden man vill vara på med sin lilla bebis.

Det här är inte på riktigt.

Allt gungar. Fokusera. Måste få tag i pappa M som är på konferens. Han svarar inte på mobilen. Vet inte var han är på konferens. Panik. Vart är han på konferens? Fokusera. Ringer runt för att hitta. Ringer fel. Ringer igen. Hittar rätt. Ber någon i receptionen lämna meddelandet som man inte, i n t e, aldrig nånsin vill behöva lämna till sin älskade:
”Ring hem. Bebisen sjuk.”

Fokus. Packa. Fan, fan, fan. Måste fokusera.

M kommer hem. Vi utbyter skräckslagna blickar och kramar varandra, innan vi åker in till sjukhuset.

Det här är på riktigt. Det här är allvarligt. Riktigt jävla allvarligt. Så mycket förstår vi.

1 kommentar:

Emma sa...

Usch ont i hjärtat. Känner igen ditt blogginlägg så mycket trots att orskaen var annorlunda. Jag fick veta på ett UL i v 26 att vår första lilla kille hade dött i magen. Samma panik, samma fokuserande, samma jakt på pappan, samma känsla när man träffades. Stor kram!

Du har en jättefin blogg.