måndag 18 maj 2009

Inte det också

1 maj 2009


Världens finaste, två timmar innan behandlingen börjar

Två dagar senare plingar det på dörren klockan åtta på morgonen och hemsjukvården kommer med spruta och blodtrycksmätare. Honungspojken får spruta i låret och så plåster på det. Att ta blodtryck på en liten bebis är inte helt enkelt. Men efter många försök är det bara att konstatera. Blodtrycket är skyhögt.

Inte det också.

Jag
orkar
inte
mer

Lilla oskyldiga människa. Vad är det vi gör mot din kropp?

Hemsjukvården rådgör med läkare och lovar komma tillbaka på kvällen för kontroll. Högt blodtryck är farligt. Jag är less på att allt är farligt. Jag vill oroa mig för normala bebissaker. Inte för högt blodtryck.

Kvällen och hemsjukvården kommer. Oron har tyngt mig hela dan. Blodtrycksmanschetten på och så sekunder av koncentrerad väntan.

Tack gode gud. Det har sjunkit! Blodtrycket är normalt! Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Karnevalstämning i min kropp!
Tio kilo lättare.
Om vi skulle ta och fira.
Man måste passa på.

9 kommentarer:

Marie sa...

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att ha ett allvarligt sjukt barn.
Många värmande kramar

Anonym sa...

Puss på honungspojken. (Det ser ut som att det är det han vill göra på bilden ;))

Jag skickar all styrka jag kan uppbåda i tanken.
/petra

LillaBarn sa...

Nej, jag förstår att du inte orkar mer. Jag fattar inte hur du klarar av det här, men jag måste få berömma dig. För hur det nu än är, så finns den där orken nånstans eftersom du lyckas trolla fram den när den behövs som mest. Hoppas att han nu får bli lite bättre, så du kan få lite lugn ett tag. Han är så otroligt söt, lillen. Många kramar

madlar sa...

Mitt i all förtvivlan o svartaste sorg finns alltid ett guldkorn att fira. Kanske ett litet, litet korn men ändå värt att uppmärksamma.

Catrine sa...

Tänker på er och den fantastiska honungspojken varje dag!! Kämpar med er .
Kram från mig och lillfreddan .

Offentliga rum sa...

Vi fick nyligen en dotter, som blir en månad idag (onsdag) och man blir verkligen berörd av din blogg, ska fortsätta prenumerera på den, hoppas det går bra för er :D

Anonym sa...

Han är så söt. er lille honungspojke!
Vem liknar han mest, mamma eller pappa?

Honungspojkens mamma sa...

Marie: Nej, det är nog ganska svårt…

Petra: Han älskar att pussas – eller det är nog mer sugpussar som är hans grej!

LillaBarn: Nej, varifrån den där lilla orken kommer förstår inte jag heller…

Madlar: Guldkorn är precis vad vi samlar på…

Catrine: Tack! En stor kram tillbaka till er två.

Offentliga rum: Grattis till er lilla dotter och vad roligt att du vill följa oss.

Anonym: Jag visst är han! Han är nog lite lik oss båda…

Li sa...

Hej. Jag har endast kommit såhär långt i din blogg men känner att jag inte kan låta bli att kommentera nu. Vilken tur att honungspojken kom till Er! Han valde rätt föräldrar! Och oj vad du skriver bra! Historien i sig är såklart för gripande för att vara sann, men ditt sätt att beskriva vad som hänt er familj gör att jag inte klarar av att sluta läsa. Honungspojken är världens sötaste krigare. Tack!