onsdag 20 maj 2009

Om att ta ställning



På TV igår kväll handlade ”Kattis & co” om organdonation (repris 24 maj klockan 16.30). Säkert tittade några av er. Där var en familj som förlorat sitt barn och donerade barnets hjärtklaffar och en annan familj vars barn överlevde på grund av att han fick nya hjärtklaffar.

Ett viktigt och gripande program som påminner alla om att ta ställning i donationsfrågan. Jag tycker att organdonation är viktigt. Det räddar liv. Jag tänker att jag vill donera mina organ om det skulle bli aktuellt och jag tycker att det är viktigt att ta ställning i svåra frågor.

Men. Ibland kommer det för nära inpå. Som när vi satt där framför TV:n med Honungspojken i famnen.

7 kommentarer:

LillaBarn sa...

Förhoppningsvis blir den frågan inte aktuell på väldigt länge. Vi har tagit ställning här hemma vad det gäller oss vuxna, och såklart donerar vi om något händer. Men vad det gäller barnen så har vi inte tänkt så långt. Det är kanske fel, men det är så svårt att tänka de tankarna. Usch vad själviskt det låter. Fast om de inte behöver sina organ och det kan rädda någon annan liten människa, så tar man nog det steget. Men som sagt, förhoppningsvis behöver ingen av oss tänka på det just nu. Han är så fin din lille pojke, mår han bättre nu? Han ser ju ut att må bra på fotot!! Kram

Skalmans mamma sa...

Precis så kände jag också. Det är lätt att ta ett beslut gällande en själv, men att tänka på att behöva donera sitt barns organ känns så oerhört oerhört smärtsamt.Något man inte skulle behöva tänka på! För barn ska överleva sina föräldrar.

Anonym sa...

Hur är det med er, dig och Honungspojkens pappa? Har ni den stöd och hjälp som ni behöver, både praktiskt och någon att prata med?
Massor med styrkekramar till er alla,
petra

Kim P sa...

Håller med föregående talare, det är lätt att ta ställning vad gäller en själv (jag är för), men att ens tänka tanken när det gäller barnen är svårt.
.

Anonym sa...

Har läst igenom hela bloggen nu. Du skriver så vackert och jag känner så med er, tårarna trillar ner för kinderna. Jag tror att det är jättebra för er att skriva det här, minnas allt och få ur lite av sorgen, ner på "pappret". Jag önskar er all lycka ni kan få och mina tankar finns hos er.

Ang. organdonation är vi inte eniga i vår familj, men jag ska ta upp diskussionen igen. Självklart känns det fruktansvärt svårt att tänka tanken att något skulle hända ens barn men kan man hjälpa ett annat barn att leva är det ändå självklart för mig.

nacka-nads sa...

Vi har följt er sedan i november och ni finns i vår vardag och i våra tankar och samtal.

Har följt er fantastiska blogg sedan den kom upp. Tack för att du skriver! Dina ord träffar djupt och gör allt övrigt trivialt. Är tacksam över att få vara med och dela er vardag, och allt det ofattbara, osannolika och onormala som måste bli normalt.

Tack också för alla bilder på Honungspojken. Han är så söt att man får hål i tänderna! En riktig goding är han er fina unge! Vi känner kärleken mitt i allt skoningslösa elände.

Varma Kramar till Er.

Honungspojkens mamma sa...

LillaBarn: Nej, det är verkligen inga enkla frågor det här...

Det är svårt att veta riktigt hur han mår än, han är väldigt, väldigt trött.

Skalmans mamma: Nej, för barn ska överleva sina föräldrar!

Petra: Tack för omtanken. Jag tycker att vi har bra stöd och hjälp omkring oss. Men sen förändrar det ju ändå inte situationen förstås...

Kim P: Ja, visst blir frågan plötsligt så märklig då...

Anonym: Tack, för dina fina ord. Jag tror nog också att det är bra att samla ord och bilder så här.

Nacka-Nads: Hej och tack vad fint du skriver! Ja, livet tog ju som sagt plötsligt en helt annan vändning... Men vad roligt att höra från er och att ni finns med oss även om det var länge sen vi sågs. Stor kram till er.