Du ler allt oftare. Jag fångar din blick så gott det går. Sen kommer det. Det där helt underbara leendet och glittret i ögat. Leendet som värmer mitt hjärta. Ett ögonblick av lycka.
En millisekund senare kommer tårarna och smärtan. Det gör så ont när du ler. Hur i hela helvete kan det få vara så här?
Jag vill inte förlora dig.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag känner med dig. Han är jättefin, Hugo. Ofattbart! Hans liv kommer inte att gå mig förbi. Hittar inte ord, bara att jag känner med dig/er.
Halkade in på din blogg o blev väldigt berörd. Vilken ljuvlig kille :)
Han är så ljuvligt söt er lilla Hugo!
När Victor var riktigt liten så började jag ofta gråta när han somnade. När han var vaken försökte jag vara totalt närvarande för att inte missa något av hans liv. När han stängde ögonen för att sova så kom sorgen över mig och tårarna flödade.
Nu gråter jag mest när han blir sjukare eller när han ska opereras. Det är som om döden med sin iskyla kommer snuddande varje gång han är i operationssalen, för vi vet ju inte om det kommer att gå bra. Det finns faktiskt inga garantier för att allt ska gå bra, det har vi nog lärt oss de senaste åren. *kram*
Blir ledsen och glad på samma gång när jag läser dina inlägg. Ledsen för att Hugo och ni behöver gå igenom allt detta. Glad för att Hugo hade turen att få så underbara föräldrar!
Supermysigt leende har han också =)
Kram min vän (skickade det där du vet redan igår, skäms att jag glömt det så länge)
Skicka en kommentar