Skrivandet får mig att för några sekunder glömma. Orden håller undan sorgen och bär mig. Honungspojken ligger och skrattar och jollrar bredvid mig, livet är riktigt mysigt.
Så plötsligt tystnar Honungspojken. Jag glömde för en sekund. Blir smärtsamt påmind om varför jag skriver. Hans leende stelnar, hans kropp stannar upp och huvudet dras åt sidan. Blicken i fjärran. Epilepsin tar honom i sitt järngrepp och härjar fritt inuti hans huvud.
Ordens tunna skyddshinna brister och jag faller handlöst ner i hålet utan slut. Tillbaka till verkligheten.
Tårarna bränner. Måste ta en paus bara för att kramas. Jag lyfter upp min Honungspojke och håller honom mot min famn. Hans små armar runt min hals. Som vi kramas. Älskar hans varma lilla kropp tryckt mot mig.
Inlägg
5 kommentarer:
Om det fanns ett pris för den starkaste, modigaste, duktigaste, klokaste, varmaste och mest kärleksfulla och mest insiktsfulla mamma, så hade du vunnit det. Utan tvekan. Varje inlägg är en vacker hyllning till din son, och kärleken lyser mellan raderna. Åh, vad jag håller tummarna för er båda.
Önskar den hemska epilepsin kunde försvinna långt bort och inte störa Honungspojken mer. Kramar min Skalman än hårdare när jag läser det du skriver och tänker att det gäller att ta vara på tiden och försöka njuta.
Kram
Jä-a skit ep! Jag önskar jag hade en trollstav och kunde trolla bort ep:n och alla sjukdomar från Honungspojkens fjuniga lilla huvud och alla sjukdomar från alla små barn som lider! Ibland känner man sej så maktlös...
Erika (som läser bloggen varje dag)
Hej!
Tack för din kommentar inne hos mig. Har läst din blogg, från början till slut tror jag, men inte lämnat något avtryck ännu. Det finns så mycket jag vill säga, men jag vet inte riktigt hur.
Du har en underbart söt och vacker son. Det är så härliga bilder du lägger ut!
Önskar att jag kunde skriva något som kan skänka lite värme och styrka. EP är verkligen en otäck sjukdom, och jag önskar så att honungspojken fick bli fri från den. Och allt annat som jäklas med honom förstås... Noah har någon lättare variant av ep, och jag får nästan panik när jag ser det hos honom.
Du skriver jättebra! Jag kommer att fortsätta följa er vardag och kamp.
Kramar
LillaBarn: Oj... Det var många snälla ord på en och samma gång. Tack!
Skalmans mamma: Krama Skalman från mig också.
Erika: Ett litet trollspö, så underbart!!!
Therese: Tack, vad fint du skriver - det ger både värme och styrka! Nä, epilepsi är verkligen inte roligt...
Skicka en kommentar