Jag vaknar med ett ryck av att Honungspojken kippar efter andan. Han får inte luft. Siffrorna på väckarklockan lyser i mörkret. 03:24. Det är dagen innan vi ska flyga hem.
Jag försöker på alla sätt, men ingenting hjälper. Hans andning piper och tjuter och river upp skräckångest i min kropp. Tillslut ringer jag sjukvårdsupplysningen, som tycker att vi ska åka in till akuten. Jag slänger i lite kläder och en macka i en väska. Avstängd på något sätt. Det är bara att göra. Och så bär det av. Honungspojken och jag. Utan hans pappa. För han är långt ifrån oss, han fick lov att åka hem lite i förväg för jobb.
Det blir morfar som följer med. Vi åker till akuten i den tidiga morgonnatten. Det känns lite som när jag åkte in till BB – men ändå inte. Samma allvar i luften. Inte samma spända förväntan.
På akuten får Honungspojken snabbt hjälp och de ger honom adrenalin för att han ska kunna andas. Vi åker hem några timmar, men rosslet och pipet i halsen fortsätter.
undersöks på akuten
Så tillbaka till sjukhuset igen på förmiddagen. En massa prover och undersökningar. Lungröntgen för att se om det är lunginflammation, och man ser små partiklar i lungorna (och mycket luft i magen).
Sen halsen. En nål i handen om han måste sövas och tio personer i ett rum. Hundra händer sträcks fram och presenterar sig och det snurrar. Jag är inte här, jag tittar på en dokumentärfilm. Igen. Jag tränger mig fram för att hålla Honungspojken i handen. Så sätter de igång. Kör ner en slang i halsen och syrgasen i högsta beredskap. Honungspojken skriker hjärtskärande. Han är arg som ett bi. Men undersökningen går bra och vi slipper akutsövning.
eget rum
Under dagen börjar Honungspojken hosta och snörvla och får feber, så någon slags infektion har han.
Alla minnen från Neuropediatriska avdelningen och ångestsoffan bakom draperiet kommer över mig. Vi blir inlagda ett par dagar, i isoleringsrum. Med sluss och varningsskylt om smitta på dörren. Detta eftersom vi legat inne på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, där det finns multiresistenta bakterier. Känns underligt att bli betraktad som pestsmitta, men ändå bra med eget rum.
isolerade från omvärlden
vid behov av kontakt med omvärlden
Jag pratar i telefonen med Honungspojkens pappa, som gör sig redo att komma tidigt följande morgon om det skulle visa sig att Honungspojkens tillstånd försämras. Jag gråter i vårt lilla rum. En lunginflammation kan betyda döden.
Skulle det gå så här fort?
Men Honungspojken piggnar till och det visar sig att det inte är någon lunginflammation. Vi får lämna sjukhuset och blir kvar några dagar hos mormor och morfar, medan Honungspojken nyser sig frisk.
Inlägg
13 kommentarer:
Lilla goa pyret. När jag läser nu och ser bilderna så skriker det i hjärtat efter att hålla honom i famnen och beskydda honom från allt ont. Hur ska då inte ni som föräldrar känna det i hjärtat.
Så skönt att allt gick så här bra och att det inte var någon allvarlig infektion.
Kram från Gugge
Jag läser om lilla honumgspojken varje dag, så det känns som jag verkligen känner honom. Jag vill så gärna som Gugge sa, ta upp honom, hålla honom och skydda honom från allt ont. Dej vill jag också hålla om, och ta bort all rädsla och smärta. Tänk om jag kunde... Hoppas du inte blir trött på alla kommentarer, men du skriver så fint och lilla honungspojken berör så att jag inte kan låta bli. Kramar
Vilken underbar blogg du har! Honungspojken har tur som fick just dig till mamma och sin pappa till pappa! Han valde er för han visste att hos er skulle han få det som han ville! Ett hem fyllt av kärlek och två underbara föräldrar! Tack för att vi får följa er. Du skriver så bra om din lille Honungspojke, ingen som läser detta lämnas oberörd. Styrkekramar i mängder vill jag skicka till er!
Kramar från Fia
Kära du. Håll hans varma lilla bebisdoftande kropp nära din och gråt. Så många kvällar jag somnat med Hugos död flåsande i nacken. Så många mornar jag varnat med huvudet tungt av sorg. Tänker på er. Ofta. Kram.
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva.. jag känner ångesten sippra ut genom bildskärmen.. att vara så maktlös..
Men er pojke verkar besitta en livsvilja och en kämparanda och det verkar ni också ha. Kämpa på!
Jag tänker på er, håller mina tummar och sänder energi.
Du berättar så nära. Jag får gåshud för varje rad. Det är ofattbart, går inte att gripa tag i på några plan. Så oförutsägbart.
I början med min Molls kände jag mig blåst. Blåst på det där livet som skulle bli. Lurad. Nu har det börjat tona ut i en slags acceptans, men sorgen finns där som ett vakuum bakom ryggen, hela tiden. Men med Molls är inget definitivt.
Det är så bra att du skriver. Att vi får lära känna din honungspojke såhär på håll. Han finns i mina tankar varje dag.
Åh, lilla honungspojken!Kämpa,kämpa, kämpa!
/petra
Hej. Är inne här och läser om underbara lilla honungspojken lite då och då :-) Det är så otroligt gripande att läsa det du skriver, det gör ont i hjärtat och klumpen i halsen bara växer. Tack för att du bjuder in oss att läsa om underbara honungspojken! Många styrkekramar!! Mvh Marice
Skickar massa styrkekramar!!
Tänker på er!
Hoppas, hoppas du är pigg nu lilla honungspojken! Jag vet att det är pest, för jag har haft många lunginflammationer. Men du vet, vi är tuffare än de flesta!!! Många kramar från Elliot
Hej Honungsmamman, tack för påhälsningen hos mig. Man kan känna din ångest, så påtaglig, så begriplig, så - man önskar att man kunde vara där, göra något, hålla hårt i dig och hålla hårt i livet åt Honungspojken.
Jag känner jättestarkt för er och önskar önskar önskar att det fanns något jag kunde göra. Som många andra skrivit så skriver du så bra, så nära, så hudlöst, så man kan följa precis hur ni har det. Det är starkt.
Ville bara att du skulle veta att jag tänker på er.
Åh honungspojken! Du skrämmer livet ur din honungslena mamma. Ni ska ju busa och mysa för fullt och inte vara på isolerade, sterila rum långt bort ifrån livet. Lille kämpe. Fortsätt kämpa.
Tack, tack, tack alla underbara människor för att ni skriver så fint till oss. Era ord värmer i hjärtat!
KRAM
Skicka en kommentar