Måndag den 18 maj sänder P3 Brunchrapporten special - Om dom andra, sex timmar om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning med start klockan 10. Tipset fick jag på Mymlans blogg.
I en stor del av mitt liv har jag jobbat med frågor som handlar om värderingar på ett eller annat sätt.
Plötsligt jobbar jag inte längre med det.
Jag lever det.
Jag är handikappförälder. Alldeles färsk. Och jag känner mig inte ett dugg hemma i rollen än. Vet inte om jag nånsin kommer att göra det. Mamma till ett barn med en grav hjärnskada, CP-skada och epilepsi. Bytte drastiskt från att vara en i mängden "Vi leende mammor med barnvagn" till "Dom där".
Här har jag skrivit om hur det kändes när jag blev "Dom Andra". Och här skrev jag om andras åsikter som jag stötte på.
Fler som skriver för att krossa fördomar är cpmamman som tillsammans med mijon driver CP-kampanjen. Och så läste jag nyss ett fint inlägg av Abbes pappa där han följt Mymlans råd. Kanske kan det bli fler...
Inlägg
11 kommentarer:
Jag vet ju inte hur det är att vara förälder till ett handikappat barn (om inte total dammsugarskräck räknas dit...), men jag har ju läst flera bloggar skrivna om barn med olika handikapp och jag har ju mer förståelse och kunskap nu än jag tidigare haft. Jag har aldrig haft några fördomar vare sig som barn eller vuxen, men jag har vetat väldigt lite. Jag tror att det är bra att dessa bloggar finns, för det får nog många att tänka om. Krama pojken, och hoppas att han mår bra!!
Verkligen ett jättebra initiativ!
Bra initiativ och bra skrivet! Verkligen något som alla borde uppmärksamma.
Har kämpat mycket för det här med fördomar på jobbet och om hur man ska vara mot varandra. Försöker tänka att jag nu kommer att kunna använda mina erfarenheter på ett helt nytt sätt när jag kommer tillbaka till jobbet igen.
Kram
Bra skrivet och ett viktigt ämne...
jag har hängt på jag också, med ett eget inlägg om "Dom andra".
Ska skiva något om detta senare idag!
Jag har alltid vetat att du är stark Honungsmamman, men jag förundras ändå och beundrar dig att du orkar dela allt detta med oss.
Många kramar till dig och pojken. Längtar tills vi ses.
/ ÅrstaMalin
Ramlat in på din blogg och den grep verkligen tag i mig. Jag har själv inga barn men har jobbat inom handikappomsorgen i några år och då speciellt med barn. Måste bara få säga att jag tycker att de barn jag träffat genom jobbet ger så otroligt mycket tillbaka och en glädje som knappt går att beskriva. Jag kan tänka mig att det är jobbigt ibland och alla de fördommar som finns gör det inte lättare.
Honungspojkens liv gick iallafall inte obemärkt förbi mig!
Vilken fin blogg du har. Den går rätt in i hjärtat!
Att bli Dom andra är ett intressant perspektiv. Många tankar snurrar i huvudet nu.
Ta hand om dig och de dina!
Tack för era kommentarer, de värmer, som alltid!
Och så bra att ni är flera som också skrivit inlägg om dom andra! För vi är ju alla dom andra, nån gång iallafall.
Kram
Hej,
läste igår första ggr om din lilla fina familj, dt smärtar att läsa vad ni går igenom ock den otroliga skräcken att inte veta vad som sker nästa ggr elr nya motgångar
Tur att er lilleman har er.
Tycker dt e underbart att ni orkar skriva ock dela med er av er vardag ock alla med ock motgångar,
Ock ni hjälper ju samtidigt andra i liknande situationer.
Tänker på erså mycket ock ge Sötisen en varm kram från mig Tilly
Hej Honungspojkens mamma och pappa.
Jag kände igen mycket från vårt eget liv när jag läste er blogg. Ja, vi fick också en frisk lite gosse som "dog" när han var två månader. Den friska gossen dog. Den sjuka levde vidare. Var nära döden många gånger och hade inte några löften om långt liv. Men idag är han 18 år och han är fortfarande nära döden ibland men vi har lärt oss att leva med det också. Ja, vårt stämningsläge har förändrats från lättsamt till allvarligt. Tänker ofta på döden och livet efter detta. Vi kan inte säga att vi har haft så mycket glädje med vårt sjuka barn precis. Det har mest varit sorger och skräck om vartannat. Epilepsianfall, kräkningar, och annat hemskt. Men vi har haft varandra, min man och jag. Vi har haft de friska syskonen som varit glädjen i vårt liv. Och vi har haft humor om än svart sådan många gånger. Vi har brottats med Hur kan en God Gud låta sånt här hända? Är det bara möjligt att man ska bli plågad på det här viset om man tror på Gud? Ja, så är det. Tydligen. Uppenbarligen. Min tröst är att en dag tar all plåga slut. I himlen ska min pojke vara frisk och springa och leka som andra barn. Där är jag inte ledsen och inte han heller. Där finns inga elaka kramper. Ljuset här och nu är att han har det så bra han kan i det tillstånd som är hans. Och han får den allra bästa vård och omsorg som finns. Ljuset är också att vi efter alla dessa år börjar se allt med lite ljusare glasögon och inte bara i svart. Så är det för oss.
Mamman till en mycket svårt handikappad gosse på 18 år.
Skicka en kommentar